Idag har jag festat. Första gången sen oktober förra året. Först var jag inlåst, sen blev jag gravid. Nu har jag firat midsommar och är full. Fan vad skönt det är.

Jag trodde att jag hade förändrats till det bättre i folks ögon. Och det är mycket möjligt  att jag har också. Men på riktigt är jag exakt som förut. Jag är hemsk. Jag skulle ha varit på jobbet för en halvtimme sen men nu sitter jag här vid datorn istället bara för att jag inte hade några cigg. Dessutom tror mamma att jag har slutat röka och hon har köpt nicorette åt mig och jag får såna helvetes skuldkänslor. Det känns som att allt gick åt helvete när jag fick missfall. Visst kan jag gå till jobbet NU. Säga att jag försov mig. Men jag har ingen lust och då går jag inte dit. Jag vet att jag borde gå  nu, men jag får bara ångest av tanken. Fan..

Liseberg imorgon! Wooohoo.

Jag känner mig så dum. Jag ska till familjehemmet imorgon och jag mår skitdåligt bara för att jag inte kan träna på ett dygn!

Ja. Det känns verkligen som att jag faller neråt. Långsamt. Jag röker när jag får chansen att röka. Fast jag har fått nikotintuggummin som faktiskt fungerar. Jag har helt enkelt slutat bry om. Jag är bara för rädd att misslyckas med allt. Som att vara en bra dotter..

Sanningen är den att jag inte har någon lust mer. Jag vill sluta äta. Jag vill. Men hur ska jag kunna? Och hur ska jag kunna erkänna att jag tränar mer än vad jag egentligen klarar? Att jag röker i smyg. Men att jag fimpar ciggen varje gång jag kommer på att det ger mig sämre kondition. Fan, skärp dig!

Jag har till och med varit inne på drogfurom. Bara läst. Jag har läst om anorektiker. Sånt som får mig att vilja försvinna. Som får mig att minnas. Jag minns att jag hade något att leva för. Drogerna, pojken, bantningen.

Det går helt enkelt inte att bara sluta. Jag slutade röka för att jag var gravid. På en gång slutade jag. Utan att tveka. Sen när jag fick missfall började jag på en gång.. Nu vill jag inte sluta. Eller jo. Jag vill. Jag vill kunna träna så mycket som möjligt så nu ska mamma köpa nikotinplåster till mig och sen ska jag gå och träna. Har så jävla dålig kondition. Jag fattar inte varför jag inte bara kan sluta röka som jag gjorde.

Fast jo det fattar jag ju. Då hade jag motivation. Ordentligt. Nu är det enda jag bryr mig om pengarna. Jag måste ha pengar. Varför vet jag inte ens. Jag vet bara att jag måste. Till kläder. Så att jag kan se bättre ut. Jag tränar varje dag nu. Förut tränade jag aldrig. Dock klarar jag inte av mer än en timme på gymet.. Det känns helt hopplöst. Men jag tränar iallafall.

Usch jag känner mig helt hopplös. Vill ha en cigg nu. Tror att jag tar en cigg sen. Fast jag inte får. Fast jag inte ska. Mamma kommer hata mig.. Varför i helvete bryr jag mig inte om någon annan än mig själv?

Jag vill ha barn. Fan.