Mimmi mår fan ta mig bättre. Hon äter mjuk kattmat och jamar efter mer när den är slut. Hon kelade till och med med Samuel idag. Underbart, håll tummarna på att det fortsätter så! Håller en bebis nu så jag orkar inte skriva mer med en hand utan ska istället gå och byta en bajsblöja till. 

Joel

Samuel

Årets första nyckelpiga - eller lyckobagge som det heter på tyska !

Hela tiden går jag och är paranoid - med anledning. Mimmi kan kollapsa vilken sekund som helst och om jag inte för stunden vet att hon lever så vågar jag knappt gå ett steg i tron om att jag ska hitta henne död runt nästa hörn. Vilket också kan inträffa. Leta efter henne gör jag hela tiden fast omedvetet. Sen kommer jag på mig själv och börjar gråta som ett barn. Jag vågar ju inte leta efter henne, vem vet om hon lever nästa gång jag ser henne? Nu lever hon i alla fall, jag hör kattluckan gunga. Men är hon på väg till sitt gömställe hon har hittat för att dö? Vad vet jag. 

Nu sover bebbarna så jag måste också försöka sova så jag får någon som helst sömn i natt. Förra natten var fruktansvärd. Fast de brukar vara rätt lugna så vi får hoppas på det. Godnatt!

Fick förresten oväntat besök av ett ankpar för några dagar sen. Honan gillade visst vår pyttelilla "damm" i form av stor hink i trädgården. Killen står bakom och tittar på. 

Mamma har köpt mjuk kattmat med laxsmak. Mimmis favorit. Lade upp lite på en tallrik och hon åt ungefär en matsked, knappt det. Fan alltså. Det ser inte bra ut. Har även testat att ge henne avmaskningstablett eftersom hon har varit ute lite nu i värmen. Men eftersom hon itne äter så lär det ju inte vara mask. 18 år är hon, nästan 19. Klart hon ska försvinna nån gång. Så är livet. Och 19 är ju gammalt för en katt. Vet inte vad jag ska göra.. Vill inte se henne bli sämre och sämre. Men vill verkligen inte avliva henne, hon verkar inte lida. Hur hanterar man sånt här?      

Snälla Mimmi överlev detta <3

Mimmi börjar bli dålig... Känns som det är mitt fel eftersom jag inte har lika mycket tid med henne längre. Försöker klappa henne varje gång jag har tid över men hon bara spinner lite och sover vidare. Hon har inte ätit sen i förrgår, förutom en liten salamiskiva igårkväll. Vatten dricker hon som vanligt i alla fall. Nu är mamma och köper mjuk kattmat som hon brukar älska. Äter hon inet det så vet jag inte vad jag gör. Fyfan. 

Förlossningsberättelse - Joel och Samuel 11/4 2011.

Den 11/4 2011 började med att jag försov mig en timme, flög upp ur sängen och skyndade mig till bussen. Hade en tid hos läkaren för hinnsvepning och det kan man ju inte missa! När jag kom in kollade hon livmodertappen och sa att hon får in två fingrar, minst. Åh gud tänkte jag, nu är det nära! Fast sen förstod jag att man kan gå två cm öppen någon vecka eller mer... Blev besviken. I vilket fall svepte hon hinnorna vilket var väldigt obehagligt och man fick en känsla av bajsnödighet blandat med svag mensvärk i magen, haha! Jag pratade med henne lite om igångsättning, när det sulle bli aktuellt osv. Hon svarade inte så specifikt utan gav mig en ny tid tre dagar senare. Jaha tänkte jag, då blir det väl inga bebisar än då...
Samma dag en timme senare hade jag tid hos barnmorskan, en vanlig kontroll bara. Vi pratade lite allmänt och hon tog blodtrycket, vilket var nästan skrämmande högt. Hon sa att nu får du nog lämna ett urinprov också! Så det gjorde jag, äggvitehalten fick inte ens plats på stickan de använde. Jag hade tydligen fått havandeskapsförgiftning. Underbart. Min barnmorska skickade ner mig till förlossningen där de gjorde ctg på barnen. Allt såg fint ut och fort bestämdes det att jag skulle sättas igång. Hjälp! Men jag tänkte att de gör väl det imorgon då.. Men nej. En läkare kom in och kände på livmodertappen, jag var öppen tre centimeter nu. Det beslutades att de skulle ta hål på hinnorna, vilket de gjorde på en gång så allt kom som i en chock. Mamma var med mig, hon jobbar på lasarettet så hon kom efter bara några minuter. När de tog hål på hinnorna sa det splash och allt vatten bokstavligt forsade ur mig utan att jag kunde hålla emot. Kändes riktigt sjukt, men samtidigt häftigt. Det var så nära!
Sen fick jag ligga en timme och vänta in värkar. Ingenting hände. En av personalen stod och förberedde mitt värkstimulerande dropp som jag skulle få. Fick en nål i armen och låg och halvgrät för att jag är så himla nålrädd. Men men. Jag hade fortfarande ctg inkopplat och då hade jag ingen aning om att jag skulle ha det resten av förlossningen också. Droppet kopplades in och ctg-kurvan visade att jag hade värkar, fast jag kände ingenting. Eller ja.. Om jag höll handen på magen så kände jag att den blev hård, men jag hade ju haft sammandragningar sen vecka 24 typ så det var inget konstigt för mig. Klockan var nu fem på eftermiddagen och de hade startat droppen klockan tre ungefär. Läkaren kom in igen för att se om det hade hänt något. Vilket det hade! Jag var nu öppen fem centimeter och jag hade inte känt någonting. Jag var hur glad som helst och hoppades på att det skulle vara lika lätt att trycka ut barnen sen.
En timme senare började jag känna av värkarna svagt, det gjorde ont i höfterna, som mensvärk och för varje tio minuter så blev smärtan lite starkare. Vid sjutiden kände de på mig igen, jag var fortfarade bara öppen fem cm men dock hade bebisens huvud trängt ner betydligt längre. Jag blev förbannad, nu gjuorde det ju riktigt ont! Fem centimeter betyder ju att jag har hälften kvar för fan. Jag bad om lustgas. De första tjugo minuterna med lustgasen var riktigt jobbiga, den funkade ju inte! Men sen fick jag in det och visst, värkarna gjorde lika ont om inte ondare men lustgasen gjorde att jag verkligen kunde slappna av och nästan sova mellan smärtorna. Rekommenderas starkt, ge den ett försök i alla fall!
Såhär fortsatte det, jag plågades och gnällde mest om att jag ville kunna röra på mig, vilket jag knappt kunde på grund av ctg-banden som var spända runt min mage. Fick bara ligga på två sätt - antingen på rygg eller halvt på sidan. Men jag ville ju ändra ställning vid varje värk. Nej då blev barnmorskan sur för att hjärtljuden försvann men det struntade både jag och mamma i just då.
Klockan nio ungefär (minns inte exakt) började det trycka neråt rejält och jag började skrika under värkarna. Sprattlade rejält med benen gjorde jag också, måste sett väldigt dumt ut, haha! Vi larmade efter personal och det tog säkert fem minuter innan någon kom vilket i mitt huvud var som en timme, minst! Men till sist kom någon och mamma berättade det jag hade sagt, att det tryckte. Hon tog det inte så seriöst i mina ögon eftersom hon gick ut för att hämta folk. Vad fan, tänkte jag, här ligger jag och föder barn och hon går ut! In kom läkaren, hon kände på livmodertappen igen och berättade (förvånat) att jag var nio, nästan tio cm öppen och hon sa att om jag ville fick jag krysta fast bebis huvud inte var helt nedsjunket ännu. Men jag visste väl inte hur man krystar så jag låg där och skrek av smärta när det tryckte neråt och kände mig bara dum som inte fattade. Fem minuter senare ungefär kom läkare, undersköterskor och barnmorskor in i rummet. Vet inte hur många det var men folk överallt var det i alla fall. Och jag måste säga att det bara var skönt! Jag kände mig genast rätt så trygg med allt folk. De höll koll, det visste jag ju.
Strax därefter fick jag riktiga krystvärkar, en sån enorm smärta som inte går att beskriva. Det hade jag ingen aning om. I mitt huvud snurrande tankar som: "det är värt den här smärtan..." blandat med "om jag hade vetat detta så hade jag gjort abort!".
Två krystvärkar senare (tror jag) började alla tjata om att de såg huvudet! Mamma tittade och sa att de hade rätt. Jag trodde dem inte, de ville ju bara göra mig pepp inför nästa värk. Men nästa värk kom inte. Mellan två värkar gav jag allt och första tvillingen gav ifrån sig ett högt skrik klockan 21.19 Jag fattade det inte. Nej, för jag var gråtfärdig och ville mest av allt dö, så kändes det! Jag visste ju att jag hade en till där inne som skulle ut. Samma smärta en gång till.
Det är ungefär en kvart mellan barnen och under den kvarten hade jag inte ont alls. Jag var i himlen. En bebis på bröstet och en bebis i mig. Jag var rädd. Men när värkarna väl började igen tog det inte mer än knappt en krystvärk innan nästa var ute klockan 21.34 Han skrek också på en gång. Fantastiskt! Nu kom den delen som jag var mest rädd för innan förlossningen - moderkakan. Jag var livrädd att det skulle ha fastnat något i mig som de var tvugna att operera ut. Men allt gick jättebra. Måste säga att min förlossning var väldigt enkel, bara tre timmar med värkar och av dem tre ungefär en och en halv med kraftiga värkar. Ingen ryggbedövning eller något annat utöverlustgasen och varma handdukar (som inte hjälpte). Jag är stolt måste jag säga!

Blev en färd i 140 km/h till barnakuten sent igårkväll eftersom Joel andades jättekonstigt och var röd av ansträngning. Var fan livrädd och trodde han skulle dö eller nåt. Puh, man blir verkligen rädd för minsta lilla när man är mamma. Men allt gick bra till slut och han fick närdroppar. Fick tipset om att suga upp lite bröstmjölk i en spruta och spruta in i näsan på bebisen om den har svårt att andas. Fungerade hur bra som helst, nu har han andats problemfritt sen igår! :D Nu ska jag gå en liten sväng med vagnen i det fina vädret. 

Joel i söndags redo för bilfärd till bb.

Amning vore ju inte så svårt om det bara hade varit en bebis. Nu är det TVÅ. Visst är det jobbigt att det tar tid och det gör det ju om man har en också, har jag märkt. Men det blir ju desto värre när en bebis liger bredvid hjälplös, hungrig och skriker som fan medan den andra äter lääänge. Wah. Ger lite ersättning emellanåt när det blir för jobbigt men vill helst inte göra det. Ibland måste man.

Idag har jag varit på BB och vägt dem, de väger nu 2,6 kg igen. De hade gått ner till 2,45 typ så det är ju skitbra. Nu kommer brorsan med glass. Får se om jag hinner äta upp den innan de börjar vråla efter bröst igen! ;)