Igår köpte jag för ovanlighetens skull saft. En liter ganska dyr eko-saft var det. Drack ett glas eller två. I morse väcktes jag vid åtta av att båda pojkarna stod vid min säng och drog i min hand.
"Oj, bass!"
"Oj, bass! Mamma!"

Jag flög upp. När jag, yr, kom in i köket stod saft-tetran på köksbordet. Inget spillt någonstans. Jag blev lättad. De ville bara ha saft. Jag lyfter paketet för att ställa tillbaka det i kylskåpet och inser att det är tomt. Det är tomt. Jag hinner inte ställa mig frågan förrän jag ser Joel. Han säger:
"Där inne! Oj bass där inne!!"

Han pekar på kaffebryggaren. Jag tittar. I vattenbehållaren finns en gul sörja som en gång var min saft. Med ett sugrör.

Det var så jag väcktes idag. Sedan diskade jag bryggaren och gjorde frukost.

Nej, lugn nu. Jag har inte låtit någon pierca varken Joel eller Samuel.

Det jag vill prata om är att det finns föräldrar som tar hål i små barns och bebisars öronsnibbar. Barnen är ju så små att de inte fattar ett skit. Eller så är de i tvåårsåldern och föräldern (troligtvis mamman) har lurat barnet (troligtvis dottern) att det är så fint, att man blir jättefin med små glittrande plaststenar i öronen. Ja, okej. Det blir man kanske. Jag tycker inte det, men det är ju individuellt. Alla får tycka olika. Men varför väntar man inte? Får inte barnet bestämma om sånt? Det handlar ju trots allt om ett stick som eventuellt gör ont, risk för infektion, visst hinder vid vilda lekar. Och så vidare. Det finns även en viss risk för sjukdomar när man piercar med pistol, men det har inte riktigt med detta att göra, det är en annan typ av idioti.

Det jag pratar om är mest anledningen till dådet. Varför vill man så gärna utsmycka sitt barn på det viset?

Samma sak är det med hårband, slips, armband och så vidare på små barn där det inte fyller någon funktion. Extra mycket retar det mig när det ska vara gulligt på flickorna och tufft på pojkarna. Men det vet ni ju redan vad jag menar. Tror jag. Kanske. För många håller ändå på så. Att inte ens kasta en blick mot flickavdelningen (varför finns det ens??) när de ska handla kläder till sin son och tvärt om. Fast oftast är det pojkar som inte får ha flickkläder verkar det som.

Jaaaha, nu spårade det ur som alltid när man kommer in på så stora ämnen. Nu ska jag vika ett berg av tvätt. Godnatt.  

Idag när jag (för tredje gången) stod i kassakön inne i affären så stod ett par bakom mig och slängde upp sina varor bakom mina. Jag köpte: Mjölk, äpplen, turkisk yoghurt, filmjölk, gurka, keso och mango. Allt förutom keso, äpplen och mango var eko-varor. De tre som inte var eko fanns helt enkelt endast som icke-ekologiska (äpplen fanns för typ tredubbla priset, ber om ursäkt för det).

Det jag såg av varorna efter mina var på ett ungefär: Två paket lättmjölk, två frysta pajer, light-lätta, coca-cola zero. Ja, ni fattar. Dessa två individer var absolut inte feta, men det skrek ohälsa om dem.

Varför köper man light? Jag tror att jag har svaret. Folk köper light för att de tror att det är nyttigare, bättre för kroppen. Vissa köper light för att de inte bryr sig om alla tillsatser - "bara man håller formen". Sådär tänkte jag nog lite förr. Men nej, inte nu. Jag orkar nästan inte predika om detta omtalade ämne. Men ett tips: kolla in kolhydraterna på mjölkpaketet. Eller sockermängden på din söta yoghurt. Och så vidare, och så vidare. Jämför med varorna som inte är light, helst eko. Om man är så himla rädd för allt fett borde man nog ändå tänka över sin kost. Man kan ju för fan inte komma och tro att det funkar att äta vitt rostbröd med smör & sylt till frukost. Och oboy. Till lunch fiskpinnar med snabbmakaroner eller en fryspaj som kvällsmat. Bearnaise och feta tillbehör. What the fuck? Nej, det vet ju alla att det håller inte, då blir man ju fet. Men om man byter ut smöret mot lätta, mjölken mot lättmjölk och feta yoghurten mot (sockrad) lättyoghurt med 0,5% fett. Då börjar det väl likna något? Nä. Det gör det fan inte. Lägg ner. Ät bra mat. Egentligen vet nästan alla vad man borde ha för kostvanor på ett ungefär iallafall. Det är inte svårt.

Vi går samma väg nästan varje dag. Jag, Joel och Samuel alltså. Fem minuters promenad till stan. På vägen passerar man ett träd. Ja, du hörde rätt. Ett träd. Visserligen passerar man flera träd, men just det här trädet har vi stannat vid varje dag i över en veckas tid. Första dagen låg det en död skata där. En levande skata hoppade omkring bredvid döingen och skrek. Den hade nog dött alldeles nyss. Sen har vi fått stanna där varje dag för att titta på den döda skatan som de kallar för "oj kacka". Kacka betyder fågel på deras språk. För varje dag som går är den mer och mer rutten. Efter sisådär sex dagar började de säga "oj kacka blää". Det roliga var att, för ett par dagar sedan när vi gick där, då ber de om att få titta på fågeln. Det får de. Då plockar Joel fram en liten påse med en brödbit som han har hittat i vagnen. Han tar ut lite bröd och börjar kasta det till det bevingade skelettet. Jag får såklart förklara att fågeln inte längre kan äta, vilket han håller med om.

Jag blev precis helt naaaww-ig när jag tänkte på min stackars blogg. Tänk vad mycket den fått utstå sedan 2008 då jag började skriva. Herregud. Och tänk vad ensam den har varit nu, när jag plötsligt bara har slutat skriva. Åh! Jag VILL börja blogga igen. Det har hänt så mycket! Jag vet bara inte riktigt vad. Vad har hänt liksom? Nä, vi får se. Jag kanske ska försöka skriva något litet om dagen bara för att komma igång med bloggen igen. Den måste ju för fasen få leva kvar!