Tänk va stora mina killar har blivit! Om drygt en vecka blir de ett och ett halvt år. Tänk vad fort tiden har gått!
Joel i rött och Samuel i svart.

Mest på barnen förstås.

Gud, jag har blivit så fruktansvärt dålig på att blogga den senaste tiden. Jag har verkligen inget roligt att skriva om förutom min vanliga, skrikiga, bebisvardag som kanske inte är så rolig att läsa om varje dag. Därför skriver jag inte så mycket.. Just nu sitter jag med ett hästleende och väntar på att tandblekningen ska "torka in". 30 sekunder ska man sitta så och sen kan man stänga munnen igen, men det känns som att det tar längre tid för blekningen att fästa. Jag brukar sitta så i någon minut. Men det verkar faktiskt som att det fungerar! Än kan jag ju inte riktigt veta, man ska ju göra detta i fjorton dagar men redan känns det som att det har blivit en liten skillnad. Några nikotin- eller kaffefläckar är borta iallafall. Alltid en bra början! 

Vi var förresten och gungade idag, båda två älskade det! De skrattade jättehögt när de kom närmare och närmare mig och sen flög iväg. Haha. Tyvärr glömde jag kameran i all stress att komma iväg och sådär. Men vi går nog dit imorgon också.

Inatt ramlade Joel ner från min säng och slog sig. Först gick han att trösta ganska fort, han åt vällingen och var lugn som han brukar vara. Men efter ett tag, kanske tjugo minuter efter fallet, började han skrika igen. Panikartat. Han skrek som på repeat. Det enda jag tänkte var att det stämmer inte, något är fel. Jag väckte mamma som kom direkt. Hon tog honom så att jag kunde ta hand om och lugna Samuel som också hade vaknat av skrikandet. Han somnade snabbt igen.

I mer än en timme satt jag och mamma med Joel. Mest mamma. Jag värmde till vällingen, gjorde en värmflaska och var allmänt ledsen och omskakad. När vi till sist fått Joel riktigt lugn och försiktigt lagt ner honom i min säng så var det väl helt okej. Han vaknade till då och då och skrek av rädsla antog jag. Vi klev upp vid tio på förmiddagen. Men Joel hade fortfarande inte lugnat sig. Det verkade som att han hade jätteont i sin vänstra arm, så jag ringde mamma på jobbet. Hon är narkossköterska så lite vet hon ju. Hon åkte hem och hämtade oss och sen åkte vi till akuten. Där kollade de på Joels arm och sa att han skulle röntgas. Då gick mamma tillbaks till jobbet. Där stod jag ensam med en liten och orolig Joel och dessutom en liten och glad Samuel som gillade dagens utflykt. Inte det lättaste. Hur som helst. På röntgenavdelningen fick jag och Joel vara själva i ett rum. Joel liggandes med bar överkropp på ett slags bord och jag ståendes bredvid, hållandes i hans lilla onda arm, iklädd ett tugnt förkläde som skulle förhindra strålningen eller något. Samuel fick inte vara med i det rummet så en sköterska tog honom och hade honom i rummet intill där de andra satt och tittade ut på oss. Så där satt lilla Samuel i hennes knä och tittade på oss genom ett stort fönster. Haha!

Allt gixk bra till sist och det visade sig att Joel har fått en spricka i nyckelbenet. Tillräckligt liten för att kroppen ska kunna ta hand om den själv och läka benet. Joel kommer få alveedon i ett par dygn framöver och man kan inte leka hysteriskt med honom i någon vecka. Min lilla bebis. <3

I övrigt har det inte hänt så mycket idag. Samuel har blivit förstoppad så han skriker jättemycket varje gång han bajsar. Får hitta på någon laxerande kur åt honom imorgon.

Joel har vaknat två gången sen han somnade vid halv åtta. Samuel har vaknat en gång. Nu ligger båda i min säng men jag lägger nog över dem i sina sängar sen när jag lägger mig om en halvtimme eller så. Imorgon ska det gå bättre! Ätit har de i alla fall inte gjort :)

idag har Joel och Samuel ätit morot och broccoli. Det verkar inte ligga i topplistan över favoritmåltider än så länge. Men det var nog för att jag blandade ner lite mer broccoli än vad de var vana vid. Nu kände man till och med en svag smak utav det, de andra gångerna har morotssmaken tagit över. Men jag håller på att vänja dem! 

Imorgon drar vi in till stan för att prata med några tjejer från medieprogrammet om hur det är att vara en ung mamma, efter det ska jag titta på bågar till mina blivande nya glasögon och därefter ska jag hem och baka macarons! Wish me luck!

Joel sitter själv väldigt bra nu. Ibland sitter han i en hel minut! Idag vände han sig från rygg till mage igen.

Samuel...

...och Joel! Han var väl mest glad för att jag busade med honom som vanligt. Inte på grund av maten. 

Och slutligen - söt dräkt eller vad? En av kläderna pojkarna fick ärva. Dubbelt av allt, även den här. Här är Joel modell, han fick ha den som pyjamas. 

"Android och iPhone-app under oktober
Många har efterfrågat en Bloggplatsen-app för att enklare kunna blogga från sin mobil. Vi är i slutskedet av utvecklingen av vår app och kommer lansera den både för Android och iPhone-telefoner under oktober."

Så-underbart! Har flera gånger övervägt om jag inte skulle byta hemsida endast på grund av att det inte finns någon app som passar bloggplatsen. Men nu kommer den ju snart. Räkna med fler inlägg!

Joel och Samuel hade sångstund med sin mormor tidigare ikväll. Samuel är den trötta pojken i babysittern. Joel är den pigga pojken i bumbon.

Har fått lite förslag på vad jag skulle kunna blogga om. Berätta gärna om ni har något annat som ni skulle vilja läsa om ur mitt perspektiv!

Tänkte skriva lite om vad jag tänkte när jag blev gravid. 

Så, det började med att ingen mens kom, men jag tänkte väl egentligen inte på det först eftersom jag nyligen haft missfall och mensen var väldigt oregelbunden efter det samt efter ett par år som nästan "menslös" på grund av sättet jag levde. Visst tänkte jag på barn, jag hade ju nyss varit gravid. Jag tänkte ärligt talat väldigt mycket på barn och graviditet och var ganska nere efter missfallet. Men jag kopplade ändå inte riktigt ihop det med att jag inte fick mens. Nämnde det kort för en av mina bästa vänner och hon tyckte självklart att jag skulle köpa ett test. Det tyckte min pojkvän också. Men jag gjorde inte det då. Det kändes fel att köpa ett test när jag ändå inte skulle ha barn. Men så fortsatte mensen att lysa med sin frånvaro. Så jag sa det till min vän igen. Då sa hon till mig att jag verkligen borde testa mig. Så jag gick och köpte ett test tillsammans med flera kompisar. Jag tog det alltså inte speciellt seriöst. Jag var ju ändå inte gravid. På kvällen samma dag testade jag mig hemma hos pappan till barnen. Jag var gravid, det var det ingen tvekan om. Jag grät och han log. Jag sov där och han åkte till jobbet morgonen efter. Jag slutade röka direkt. Såklart. Tänkte mycekt på abort. Han ville inte ha barnet. Han ville att jag skulle göra abort, men det ska jag inte prata om mer nu. Vi var på en fest och där var jag nästan säker på att det skulle bli abort. Jag hade bokat möte och allt. Så jag drack några öl och rökte några cigg, dum som jag var. Efter den händelsen, när jag var nykter igen och tänkte efter, mådde jag fruktansvärt dåligt. Varför hade jag rökt och framförallt druckit? Riktigt korkat. Jag pratade med en kurator på ungdomsmottagningen och berättade att jag ville behålla barnet. Varför skulle jag göra abort? Döda ett litet foster som jag egentligen ville ha? Nej, det var bara fel. Så där började min graviditet på riktigt för mig. Mentalt. Och det var så jävla skönt att jag hade bestämt mig. Ni fattar inte. 

Då var jag i vecka åtta om jag minns rätt, när jag bestämde mig. I vecka sjutton plus ett hade jag mitt första ultraljud. Mamma var med. Där fick vi reda på att det var två. Vilken chock! Det absolut sjukaste med det är att jag hade suttit framför datorn kvällen innan och läst om tvillingar. Bara för att. Men det gick förvånansvärt fort att smälta budskapet. Redan på kvällen samma dag var det självklart för mig att det var två där inne. Som om jag redan visste. Men det kan man ju inte. 

Några dagar efter att jag fått reda på att jag var gravid

Ja, jag har vitt gegg runt näsan. Jag hade jättemycket eksem där under hela graviditeten så jag använde olika krämer konstant