Up and Down - And in the end it's only round and round and round

Inlägg publicerade under kategorin Jobbiga saker

Av Sophie - 15 oktober 2012 01:00

Jag har så länge jag kan minnas haft sömnsvårigheter. Alltså så pass länge att jag har fått berättat för mig att jag vägrade sova som bebis. Varför? Det vet jag inte. Men man kan ju spekulera lite iallafall. En grej är ju att jag överhuvudtaget inte kan slappna av. Under alla möjliga avslappningsövningar som jag har provat blir jag bara galen. Allt börjar klia, jag spänner mig och måste på något sätt röra på varenda liten muskel i kroppen. Nej, det går helt enkelt inte.
Jag har provat att stanna uppe hela nätter (ofrivilligt) för att sedan inte lägga mig förrän nästa kväll och på så sätt vända tillbaka dygnet. Men även om jag sover fyra timmar eller mindre på en natt och vandrar omkring likt en zombie hela dagen, så blir jag lika jävla pigg varje kväll. Jag är helt enkelt inte trött. På dagen är jag som i dvala - på kvällen är jag tvärt om.
Jag har även haft sömnmedicin under drygt ett år (som sedan togs bort i samband med graviditeten). Ofta hjälpte det faktiskt. Det var underbart att vakna utvilad på morgonen. Men hur bra är det egentligen? En kort period - absolut! Men jag har redan varit där. Och nu är jag i sömnhelvetet igen. Det känns som att jag nu har testat allt (inklusive varm mjölk, ta bort koffeinet, skriva dagbok osv, ofta med motsatt effekt) och det enda som fungerar är kemikalier.
Nu är min klocka 00:55 och jag sitter i köket och äter jordgubbskräm med ekologisk mellanmjölk. Jag skulle så gärna vilja vara pigg imorgon. Men även inatt måste jag acceptera en tuff morgondag. Med mycket kaffe till frukost förstås.

Av Sophie - 25 oktober 2011 23:08

Inatt ramlade Joel ner från min säng och slog sig. Först gick han att trösta ganska fort, han åt vällingen och var lugn som han brukar vara. Men efter ett tag, kanske tjugo minuter efter fallet, började han skrika igen. Panikartat. Han skrek som på repeat. Det enda jag tänkte var att det stämmer inte, något är fel. Jag väckte mamma som kom direkt. Hon tog honom så att jag kunde ta hand om och lugna Samuel som också hade vaknat av skrikandet. Han somnade snabbt igen.

I mer än en timme satt jag och mamma med Joel. Mest mamma. Jag värmde till vällingen, gjorde en värmflaska och var allmänt ledsen och omskakad. När vi till sist fått Joel riktigt lugn och försiktigt lagt ner honom i min säng så var det väl helt okej. Han vaknade till då och då och skrek av rädsla antog jag. Vi klev upp vid tio på förmiddagen. Men Joel hade fortfarande inte lugnat sig. Det verkade som att han hade jätteont i sin vänstra arm, så jag ringde mamma på jobbet. Hon är narkossköterska så lite vet hon ju. Hon åkte hem och hämtade oss och sen åkte vi till akuten. Där kollade de på Joels arm och sa att han skulle röntgas. Då gick mamma tillbaks till jobbet. Där stod jag ensam med en liten och orolig Joel och dessutom en liten och glad Samuel som gillade dagens utflykt. Inte det lättaste. Hur som helst. På röntgenavdelningen fick jag och Joel vara själva i ett rum. Joel liggandes med bar överkropp på ett slags bord och jag ståendes bredvid, hållandes i hans lilla onda arm, iklädd ett tugnt förkläde som skulle förhindra strålningen eller något. Samuel fick inte vara med i det rummet så en sköterska tog honom och hade honom i rummet intill där de andra satt och tittade ut på oss. Så där satt lilla Samuel i hennes knä och tittade på oss genom ett stort fönster. Haha!

Allt gixk bra till sist och det visade sig att Joel har fått en spricka i nyckelbenet. Tillräckligt liten för att kroppen ska kunna ta hand om den själv och läka benet. Joel kommer få alveedon i ett par dygn framöver och man kan inte leka hysteriskt med honom i någon vecka. Min lilla bebis. <3

 


I övrigt har det inte hänt så mycket idag. Samuel har blivit förstoppad så han skriker jättemycket varje gång han bajsar. Får hitta på någon laxerande kur åt honom imorgon.

Av Sophie - 14 oktober 2011 23:51

Ikväll såg jag och mamma på en film. Ett tag var Samuel vaken, jag hade honom i knät och busade lite med honom, han satt på min mage och jag låg ner. Plötsligt började han hosta, inget konstigt. Men så, helt oväntat, flyger en kaskad-fontän-spya ur hans mun. Rakt i mitt ansikte! Säkert femtio milliliter på en gång, och det är ganska mycket. Tänk dig själv att få en halv dl kräk rakt i ansiktet, dekorerat med små morotsbitar. Usch. Först blev jag sur, sen blev jag tvungen att skratta lite åt det. Men det är inte slut där. En spya till kommer. Och inte ynka 50 ml, utan säkert det tredubbla. Jag hade en pöl som säkert var ett par centimeter djup vid ena nyckelbenet. Då var det fan inte läge att bli arg, för vad hjälper det? Nej, ingenting. Det enda jag sa var "mamma, du måste ta kort på mig nu!" . Men et gjorde hon inte, fan det hade varit roligt. Istället tog hon Samuel från mig, klädde av honom och badade honom i handfatet i köket medan jag duschade av mig. Ett kort hann jag ta i allafall! Dock utan pöl, då det rann ner i tröjan när jag ställde mig upp. Ni som inte har kräkbebisar, var glada. Det här händer nästan varje dag. Dock inte att spyan kommer på mig, det är nog första gången, i alla fall att jag får den i ansiktet.


Glasögonen tog jag av mig innan jag tog kortet, för om jag hade haft dem på mig hade jag inte ens hittat upp ur soffan, de var helt dränkta i kräk.

 

Av Sophie - 11 september 2011 22:17

Efter att några av er läsare har frågat efter mitt lösenord (som jag inte ger ut) till vissa inlägg så tänkte jag skriva om mitt liv som "knarkare". Alltså, jag har aldrig sett mig som knarkare. Jag var beroende, men enbart i mycket korta perioder. Jag var väldigt feg, jag vågade inte ringa och kolla om det fanns något. Fast ibland gjorde jag det såklart. Men inte så som man tror att det är.

Desperation. Jag var desperat. Jag kunde ligga en hel natt under täcket och bara gråta och längta efter den där drogen. Den där kicken. Men jag bara låg där. Jag skrev väldigt mycket dikter, dagbokstexter och låttexter.

Det började med en överdos av antideppressiva tabletter när jag var femton. Inget farligt, men så dumt. Efter den gången insåg jag att jag inte hade ätit under tiden jag varit "påverkad". Så jag överdoserade igen. Inte för tabletternas effekt, för jag mådde bara illa. Men på grund av illamåendet åt jag ju inte.

Efter ett tag fick jag tag på droger. Hasch. Självklart testade jag. Kände ingen effekt. Tog bara mycket lite. Några månader senare - igen. Kände av det otroligt mycket. Blev kär i ruset. Rökte mycket den sommaren. Älskade livet, levde för dagen.

Flyttade till Hultsfred. Började med andra droger såsom Tramadol, LSD, Subutex, mephedrone, benzo; you name it. Dock inte det tyngsta. Med andra ord varken herion eller amfetamin. Tjacket kom senare. Ungefär ett år senare tror jag, kanske mer. 

När jag tog tjack första gången var det inget speciellt. Det var okej, jag kände inte så mycket. Men det är inte det jag ska berätta om nu, jag skulle ju berätta om mitt liv. Så var det ju.

Jag fastnade och började ta ganska mycket tjack. Dock inte så mycket som man kan tro. Faktiskt. Men ändå så pass ofta att jag i drogfria stunder bara ville försvinna från jorden. För så jobbigt är det att vara drogfri när man en gång har börjat. 

Efter två behandlingshem och många år på Bup låstes jag in. Jag hamnade i Lund. Där var det omöjligt att ta droger. Där fick jag börja med antidepressiva. Och oj vad det funkade! Ingen fysisk effekt, inga biverkningar. Den medicinen använder jag fortfarande. Den medicinen kommer jag bli tvungen att ta i minst ett par år till. Jag började även med antipsykotisk medicin. Mycket låg dos. Hjälpte också. Den har jag däremot inte kvar längre vilket jag är glad för. Men just då hjälpte den mig mycket.

Sen flyttade jag ut i friheten. Nästan. Jag hamnade på familjehem i Osby. Det ligger på gränsen mellan skåne och småland. Jag hatade det. Jag drack i smyg, jag tog cocilana -hostmedicin med morfin. Men efter inte så lång tid slutade jag. Jag kunde inte fortsätta. Jag blev gravid. Då slutade jag även röka. Samma sekund som jag såg strecken på stickan blev jag rökfri. Dock började jag igen efter missfallet. Men jag började inte knarka. 



Jag var bra på att dölja det. Dock inte alla gånger. Många bilder finns inte kvar. Det är lite synd, men de bilderna finns antagligen på bilddagboken som jag använde flitigt under den tiden eftersom jag mest var hemma.

         

Ni som läser min blogg samt ni som känner mig privat vet att jag idag mår mycket bra och lever ett helt normalt liv. 





Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Av Sophie - 3 september 2011 16:43

När jag städade bokhyllan hittade jag den här bakom en massa böcker. Jag lade den där i februari förra året så att jag skulle ha en nödlösning ifall något hände. Jag använde den aldrig. Om jag minns rätt alltså. 


 

Av Sophie - 1 augusti 2011 13:11

Nu blir jag fan trött på allt som folk håller på och snackar om. Det påstås att jag knarkar. Att jag mår dåligt. Att jag har satt pappan till barnen i kläm. Men herregud? Jag skulle aldrig i min vildaste fantasi få för mig att knarka nu, av flera anledningar. Dels har jag barn, det är den självklara biten i det hela, men dessutom har jag lyckats ta mig ut ur skiten en gång och tänker inte kämpa så hårt en gång till. För jag skulle inte klara det. Jag har inte tagit en drog sen oktober 2009. Det är jag stolt över.

Att jag mår dåligt är en myt. Jag mår så bra som jag aldrig tidigare har gjort. Faktiskt! Men alla människor mår ju dåligt ibland, inte sant? Just nu är det nog för att alla som lever i ett problemfritt liv och alltid har gjort det inte förstår. Ni kan helt enkelt inte förstå. Men ändå ska man lägga sig i. Kommentera minsta fel jag gör. Säga till mig att jag är en dålig mamma för att jag valde det självklara alternativet före abort. Berätta att till och med den icke existerande pappan är bättre än jag. Han hamnar i kläm på grund av det jag gör. Fast nej, han gör ju inte det, inte på grund av mig i alla fall. Han har ju själv satt in sig i situationen. Man ligger inte med någon utan skydd, flera gånger, om man inte vill ha barn. Man använder inte abort som preventivmedel. Det är oacceptabelt. Det är ett sjukt beteende. 

Ursäkta att allt jag skriver inte riktigt hänger ihop. Du behöver inte hålla med. Men om du är en av dem som försvarar barnens pappa i det här sammanhanget behöver du inte skriva till mig. Man kan omöjligt vinna något på att avstå från att träffa sina egna barn. Betala för att slippa sina barn. Hör ni hur det låter? Eller något som är ännu sjukare - tro att jag tjänar pengar på att bli mamma. Herre jävla gud. Jag har idag en riktigt dålig ekonomi på grund av alla utgifter man får av att ha barn. Nu tänker jag inte ödsla mer tid på sånt här skitsnack. Ni kan fortsätta diskusioner hurvida jag är en dålig mamma eller ej. Vilka droger jag använder idag. Sålänge är jag upptagen med att ta hand om mina fina barn.

Av Sophie - 23 juli 2011 04:02

Aj.som.FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN I två dagar ungeför, kanske tre, har jag haft lock för öronen. Igårkväll blev det värre på vänstra örat, så illa att det var riktigt störande. Lyckades i alla fall somna men nu vaknade jag för drygt en timme sen av att det gör f.r.u.k.t.a.n.s.v.ä.r.t ont i det örat, men locket är borta. Har googlat och det verkar vara från att jag har varit sjuk, eller, jag är fortfarande lite sjuk. Så nu har jag tagit Treo (inväntar effekt), sprayat nässpray, snytit mig och tryckt bebisarnas bitring som låg i frysen mot örat. Det gör fortfarande lika jävla ONT. Det man även ska göra är att ligga högt med huvudet när man sover. Men jag sitter ju upp nu och det har inte hjälpt.. Fan detta är ju helt sjukt. 

Av Sophie - 19 juli 2011 17:00

Nyss hemkommen från bvc. Nu väger de ungefär 6,3 kg var! Helt sjukt ju. Och de fick sprutor, stackars Samuel vad han skrek. Men nu har de båda fina plåster och de fick varsitt såntdär tjock klistermärke med ögon som rör på sig. Ska sätta in det i deras fotoalbum! Gulligt som fan ju.

Mår lite bättre idag.. Inatt var dock rena helvetet. Barnen var hyfsat lugna och så, det var bara det att jag var så febrig och hade så ont i huvudet att jag inte ens kunde somna. Så nu har jag sovit idag någon timme eller två. Skönt! 


Hålla handen   

 


Sophie årgång 92

Senaste inläggen

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015
>>>
19 besvarade frågor

Arkiv

Sök i bloggen

Blog Statistics Blogglista.se Bloggparaden Startblogg.se
Visitkort till bloggen
Aktuellt bloggen Bloggar av mammor och gravida Up and Down Bloggparaden Föräldraskap bloggar bloggar


Skapa flashcards