I helgen var jag och mina snart fyraåriga tvillingar på besök hos en äldre släkting. Barnen var upptagna med att leka tillsammans med en bebisdocka de hade hittat. Jag och släktingen satt bredvid och pratade om annat. Nämnas bör att dockan var iklädd en liten babyblå klänning samt hade ljust axellångt hår.

Mitt ena barn pratar om dockan:

- Han ska sova. Han är trött.

- Hon. Det är en flicka. När det är en flicka säger man hon. Dockan är en flicka, säger släktingen plötsligt.

Mitt barn tycks inte lyssna, skönt. Jag får en starkt lust att säga emot släktingen, men jag gör det inte. Jag vill ifrågasätta hennes påstående om dockan och om vad mitt barn ska säga att dockan är - pojke eller flicka? Flicka. Han. Han har klänning.

Vad gör dockan till en flicka? Svaret är inte att dockan har en klänning eller långt hår. Det är förstås anledningen till att vår släkting anser att dockan är av kvinnligt kön, men det är ju inte fakta. Det är bara hennes uppfattning. Faktiskt nästan hela samhällets uppfattning.

Dessutom är det så att mina barn nästan alltid benämner andra personer som han. Detta har troligtvis att göra med att barnen är av manligt kön och därför är vana vid att höra mig och andra benämna dem som han. De använder alltså ordet han könsneutralt. Detta vet släktingen. Trots det fortsätter hon prata om detta med barnen då och då. Hon tar även upp “problemet” med mig.

- Tror du verkligen inte att det är viktigt att de lär sig skillnaden?

Jo, tänker jag. Det kan vara viktigt att lära sig skillnaden. När det är en skillnad. När skillnaden är viktig sett till sammanhanget.

Att de använder han om personer och inte hon kan också ses som ett problem. Jag ser det inte som ett problem just hos mina barn då de uppenbarligen inte gör det med mening.

Att säga han om personer, ja till och med föremål, ses sällan som konstigt. Ofta är det så att allt och alla (som inte uppenbart ser ut som något kvinnligt då) benämns som han tills motsatsen är bevisad. Till och med föremål är manliga.

- Fasen, bussen är försenad nu igen... Nej, titta! Där kommer han!

Vore det alltså mer acceptabelt att barn använder han om personer än om de använder hon? Det är svårt att svara på. Jag kan knappast be mina barn att benämna allt som hon bara för att testa och jämföra. Det vore ju helgalet.

Djur kallas nästan alltid för han. Samma släkting som jag skrev om har en katt. Den här katten är av honkön. Släktingen kallar inte sällan katten för han, trots att det är uppenbart att katten inte har gått ut med att hon har fötts i fel kropp eller liknande, som ibland sker hos människor. Jag kan inte föreställa mig att samma släkting, eller någon annan heller för den delen, skulle råka kalla ett djur för hon om djuret var av hankön.

Det jag vill komma fram till är att normen i samhället är manlig. Vi har en manlig norm, detta vet de flesta, det är rätt så uppenbart.

Visst borde det vara ok att säga fel, det borde inte vara jätteviktigt. Men tydligen ses det som viktigt för vissa personer. Speciellt viktigt borde det väl vara om könsidentiteten är annorlunda än vad samhället förväntar sig. Men viktigast verkar det ändå vara för könsnormativa människor, likt min släkting.

I en grupp på Facebook pratades det om att någon var bra på att teckna något. Man fick, om man ville, visa upp vad man själv är bra på att teckna/måla. När jag var sisådär 14-17 tecknade jag ansikten till och från. Mest mitt egna eftersom det var enklast. Jag är lite lat av mig, skulle nog aldrig orka jobba mig uppåt så att säga. Hur som helst så är här några bilder som jag har målat under den perioden. Några när jag bara var 14-15 och några när jag var 17. Jag är långt ifrån nöjd med alla. Endast ett par stycken är jag faktist nöjd med. Men jag skäms verkligen inte över dem. Enjoy!

Inför något arbete om Picasso. Bilden blev visst inte bra och därför fick den inte vara med i det färdiga häftet.

Ja, ni ser kanske vad det föreställer. Bara halvfärdig skulle jag säga. Då tyckte jag väl att den var klar.

Två teckningar på mitt ex.

En liten kanin, mitt favoritkramdjur som barn. Den var mintgrön och jag hade själv sytt dit en röd liten rosett mellan öronen på den.

Vet inte varför, men jag måste tänka på Rihanna när jag ser den här bilden som egentligen skulle föreställa mig. Jag gillar inte ens Rihanna.

Något av det första jag tecknade. Tror att jag gick i nian. Kanske åttan. Det ska föreställa Amanda Jenssen, men ansiktet blev hemskt dåligt. Minns att jag var nöjd med jackan.

Och här har vi Sibel..?

Och till sist: en påbörjad teckning av Samuel. Antar att han rörde på sig..

Nu är det dags att diska undan efter ännu en dag. Sov gott!

Idag har det åter igen varit kaos-stökigt. Vid tolvtiden gick vi ut för att köpa sallad på Ica (salladsbaren) och ta med till sjön för att avnjuta tillsammans. När jag rusade runt på gården här ute för att fånga in barnen så tänkte jag på att vi bara flytt från stöket. Jag frågade mig: "har vi för tillfället kvarterets stökigaste lägenhet?" Det hoppas jag nästan. Fan.
Jaja, vi köpte sallad, en rejäl blandning. Vi åt den vid sjön. Vi rusade, kastade lite pinnar i vattnet och så. Köpte små vantar till barnen. Och skor! Till mig!!

Sedan återvände vi hem efter en obligatorisk runda på Konsum. Älskade eko-Konsum i stan. Mjölk, ost, fjällfil och choklad blev det. Väl hemma skulle mat lagas. Ingen visste bara vad. Titta in i kylen. Ser tomt ut. Det var det förstås inte. Jag brukar spontanköpa grönsaker så det fanns en hel del. Vi pysslade ihop en snabb och enkel broccolisoppa. Här har ni receptet, allt bör vara eko för bästa självkänsla (det räckte perfekt till mig och småkillarna):

1 träd färsk broccoli
1 bit zucchini
1 gul lök
2 små vitlöksklyftor
Några blad färsk basilika
6 dl vatten
1 tärning eko grönsaksbuljong
Valfritt fett (vi tog rapsolja)

Skär löken grovt. Hacka vitlöken slarvigt. Allt ska ändå mixas sen. Skiva broccolins stam. Be barnen att lägga det i grytan med oljan och basilikabladen. Ställ grytan på spisen. Rör om ibland. Under tiden delar du lite på broccolin samt tärnar zucchinin i bitar. När du har gjort det häller du på kokt eller kallt vatten. Släng ner broccoli och zucchini samt smula ner buljongtärningen. Låt koka under lock tills broccolin är mjuk. Det tog typ 20 min. Mixa så att barnen ser att soppan blir barnvänlig sörja. Ät sedan med lite riven lagrad ost och en skiva bröd att doppa.

Jag behöver faktiskt en del alldeles för dyra saker. Ja. Behöver. Vill ha, ja. Men på riktigt så BEHÖVER jag dessa saker. Här kommer en liten lista med förklaringar.

- En ny soffa. Typ tresits. Den jag har nu är skitsnygg. Problemet är att den är från femtiotalet och måste kläs om, alternativet är soptippen. Jag har inte råd att klä om den och därför ska mamma få äran att klä om och ställa soffan i sin egen lägenhet istället. På så sätt slipper jag slänga den.

- En ny dator. Den nuvarande är i soptipps-skick. Det går inte att skriva på tangentbordet. Mitt fel att jag inte har vaktat barnen ordentligt. Batteriet håller i cirkus en timme. Tangentbordet är det stora problemet. Lösningen är att ha kvar datorn för att barnen ska kunna se på film osv då vi inte har en TV. Sedan stjäl (lånar) jag pappas gamla stationära tills vidare. Jag blir djupt deprimerad av bara tanken, men jag kan verkligen inte köpa en ny heller. Omöjligt.

- Skor. Jag äger inga vinterskor. Noll. Hade inte förra året. Nu måste jag kunna vara ute med barnen. Måste ha skor. Någon som har lust att sponsra mig med ett par skitsnygga dam-vinterskor från Kavat för 1900? Inte? Nähepp. Jag får väl nöja mig med Din Sko.

- Vinterjacka. Jag har en från förra året. En gul i filmmaterial. Ej fodrad. Höstjacka. Så egentligen har jag inte ens en vinterjacka. Jackor är dyra. Väldigt dyra. Men skorna är fortfarande viktigare än jackan.

- Byrå till barnens kläder. Kan jag hitta billigt om jag anstränger mig lite. Men det gör jag aldrig. Buhuhu.

- Pengar. Japp. Och ett jobb. Min högsta önskan i livet just nu är att få ett jobb. Orkar inte plugga. Måste.

Måste klä barnen. Klockan är snart ett. Har ätit frukost och lunch, javisst. Alltid något. Har dammsugit två gånger fast jag egentligen måste plocka undan massor först. Första gången dammsög jag pga.. Det har jag redan glömt. Varför dammsög jag? Just det! Jag råkade välta ner ett glas på köksgolvet så att glaset gick i tusen bitar. Andra gången var efter att jag råkat somna till när vi såg på Emil och griseknoen. Egentligen hade jag tänkt diska och städa, men somnade istället. Jag väcktes av två barn med bus i blicken. "Oj", sa de. "Åh nej..", tänkte jag. Satte mig upp. En rulle plastpåsar låg på golvet. Var inte längre en rulle. Små, små frigolitbitar överallt. Fan, jag skulle ju ha slängt det där igårkväll. Jaha, det är ju inte så farligt, bara att ta bort. Men vänta, i köket var ett halvt paket müsli uthällt. På hela golvet och bordet. Ja okej, den var rätt dyr, men det är ju bara att dammsuga upp. Igen. Och vid en närmare titt var även brödpåsen uthälld. Brödskivor utspridda lite överallt i köket. Så onödigt. Nu är det bortstädat. Lite frigolit kvar i sängen min. Det kunde varit värre.

Imorse väcktes jag av en annan överraskning. Barnen visade mig att de minsann kunde förse sig själva. Med yoghurt. De hade tagit fram skålar, hällt upp yoghurt och ätit. Sen väckte de mig med ett "titta, mamma!"

Idag är det en ganska gnällig dag. Vi är hos min farmor och hälsar på. Samuel har ramlat ute på asfalten, vilket resulterade i en liten reva i handflatan som antagligen svider lite. Samuel kan enligt honom inte göra någonting numera. Inte ens dricka saft, äta pannkakor (fast det gick visst ändå till slut) eller ens stå själv. Frågar man honom något blir svaret; "nej, ajjj".
Själv har jag de senaste månaderna varit lite röd runt näsan, det är jag typ alltid. Men den senaste veckan har det blivit värre och jag har räknat ut att åkomman kallas perioral dermatit. Jag vet det för att jag har haft det förut. När jag var gravid. Det kan tydligen komma tillbaka. Usch. Man får inte sminka sig. Använda tvål i ansiktet. Sola. Jävla skit.
Dessutom är barnen allergiska mot Felix äppelmos. Hemma äter vi aldrig sån "skit", vi lagar det själva. Men idag har de ätit det, hos farmor.
Och så har Joel blivit lite riven på överarmen av katten. Märket visar han stolt upp nu i efterhand.

Bilder från idag:

Och så var det packningen. Man ska åka en vecka (jag skrev igår att vi ska till Spanien på måndag), med två småbarn. Två toddlers som behöver hur jävla mycket saker som helst.
Så jag har skrivit en liten lista som ska innehålla det viktigaste. Kläder och sånt glömmer man ju knappast bort att packa liksom. Håll i hatten!

Jag behöver:
Mobil + laddare
Linser + linsvätska
Schampo + balsam
Kokosolja till huden
Rakhyvel
Deo
Hårborste
Baddräkt
Underkläder
Pincett & nagelsax
Tandborste + tandkräm
Treo (man vet aldrig)
Medicin
Plånbok + pass
Skor

Joel och Samuel behöver:
Solkräm
Solskyddsdräkter
Värskeersättning (man vet aldrig)
Alvedon & plåster (man vet aldrig)
Tandborstar + tandkräm
Solhattar
Strumpor
Gosedjur
Nappar (man vet aldrig)
Blöjor
Våtservetter
Någon leksak
Matsäck till flygresan
Pass
Badblöjor
Skor (sandaler, gympaskor)
Ritblock och kritor
En enorm mängd kläder
Haklappar

Har jag glömt något? Det visar sig på måndag kväll!

Sen var det matbilden. Det här har vi ätit idag. Intressant, va?
Nej men jag känner att det är så sjukt svårt att veta vad man ska laga för mat, dag ut och dag in. Jag vill inte köpa färdiga frysta köttbullar eller billigt halvdåligt kött. Och då begränsas valmöjligheterna något. Jag menar att man fastnar i vardagen och inte riktigt kan tänka längre än så. Hur som helst, idag har vi ätit quornfilé som jag har stekt snabbt och sen lagt in en stund i ugnen med tomat, morotsskivor, röd paprika och zucchini. När det nästan var klart kom jag på att jag kunde hälla på lite grädde, så det gjorde jag. Sen åt vi det med någon slags jättegod vildrisblandning. Jag gjorde ingen sallad, jag orkade inte. Annars har vi obligatorisk sallad till maten. Varierad. Så, nu vet ni.

Godnatt, sov sött.

Jag visade dem mitt paraply. Förklarade vad man har det till. Bara några sekunder senare såg det ut såhär. 

"REGNA UTE!!!" var vad som sades.