Efter att några av er läsare har frågat efter mitt lösenord (som jag inte ger ut) till vissa inlägg så tänkte jag skriva om mitt liv som "knarkare". Alltså, jag har aldrig sett mig som knarkare. Jag var beroende, men enbart i mycket korta perioder. Jag var väldigt feg, jag vågade inte ringa och kolla om det fanns något. Fast ibland gjorde jag det såklart. Men inte så som man tror att det är.

Desperation. Jag var desperat. Jag kunde ligga en hel natt under täcket och bara gråta och längta efter den där drogen. Den där kicken. Men jag bara låg där. Jag skrev väldigt mycket dikter, dagbokstexter och låttexter.

Det började med en överdos av antideppressiva tabletter när jag var femton. Inget farligt, men så dumt. Efter den gången insåg jag att jag inte hade ätit under tiden jag varit "påverkad". Så jag överdoserade igen. Inte för tabletternas effekt, för jag mådde bara illa. Men på grund av illamåendet åt jag ju inte.

Efter ett tag fick jag tag på droger. Hasch. Självklart testade jag. Kände ingen effekt. Tog bara mycket lite. Några månader senare - igen. Kände av det otroligt mycket. Blev kär i ruset. Rökte mycket den sommaren. Älskade livet, levde för dagen.

Flyttade till Hultsfred. Började med andra droger såsom Tramadol, LSD, Subutex, mephedrone, benzo; you name it. Dock inte det tyngsta. Med andra ord varken herion eller amfetamin. Tjacket kom senare. Ungefär ett år senare tror jag, kanske mer. 

När jag tog tjack första gången var det inget speciellt. Det var okej, jag kände inte så mycket. Men det är inte det jag ska berätta om nu, jag skulle ju berätta om mitt liv. Så var det ju.

Jag fastnade och började ta ganska mycket tjack. Dock inte så mycket som man kan tro. Faktiskt. Men ändå så pass ofta att jag i drogfria stunder bara ville försvinna från jorden. För så jobbigt är det att vara drogfri när man en gång har börjat. 

Efter två behandlingshem och många år på Bup låstes jag in. Jag hamnade i Lund. Där var det omöjligt att ta droger. Där fick jag börja med antidepressiva. Och oj vad det funkade! Ingen fysisk effekt, inga biverkningar. Den medicinen använder jag fortfarande. Den medicinen kommer jag bli tvungen att ta i minst ett par år till. Jag började även med antipsykotisk medicin. Mycket låg dos. Hjälpte också. Den har jag däremot inte kvar längre vilket jag är glad för. Men just då hjälpte den mig mycket.

Sen flyttade jag ut i friheten. Nästan. Jag hamnade på familjehem i Osby. Det ligger på gränsen mellan skåne och småland. Jag hatade det. Jag drack i smyg, jag tog cocilana -hostmedicin med morfin. Men efter inte så lång tid slutade jag. Jag kunde inte fortsätta. Jag blev gravid. Då slutade jag även röka. Samma sekund som jag såg strecken på stickan blev jag rökfri. Dock började jag igen efter missfallet. Men jag började inte knarka. 

Jag var bra på att dölja det. Dock inte alla gånger. Många bilder finns inte kvar. Det är lite synd, men de bilderna finns antagligen på bilddagboken som jag använde flitigt under den tiden eftersom jag mest var hemma.

Ni som läser min blogg samt ni som känner mig privat vet att jag idag mår mycket bra och lever ett helt normalt liv. 

Läs även andra bloggares åsikter om droger, behandlingshem, drogfri

Nu blir jag fan trött på allt som folk håller på och snackar om. Det påstås att jag knarkar. Att jag mår dåligt. Att jag har satt pappan till barnen i kläm. Men herregud? Jag skulle aldrig i min vildaste fantasi få för mig att knarka nu, av flera anledningar. Dels har jag barn, det är den självklara biten i det hela, men dessutom har jag lyckats ta mig ut ur skiten en gång och tänker inte kämpa så hårt en gång till. För jag skulle inte klara det. Jag har inte tagit en drog sen oktober 2009. Det är jag stolt över.

Att jag mår dåligt är en myt. Jag mår så bra som jag aldrig tidigare har gjort. Faktiskt! Men alla människor mår ju dåligt ibland, inte sant? Just nu är det nog för att alla som lever i ett problemfritt liv och alltid har gjort det inte förstår. Ni kan helt enkelt inte förstå. Men ändå ska man lägga sig i. Kommentera minsta fel jag gör. Säga till mig att jag är en dålig mamma för att jag valde det självklara alternativet före abort. Berätta att till och med den icke existerande pappan är bättre än jag. Han hamnar i kläm på grund av det jag gör. Fast nej, han gör ju inte det, inte på grund av mig i alla fall. Han har ju själv satt in sig i situationen. Man ligger inte med någon utan skydd, flera gånger, om man inte vill ha barn. Man använder inte abort som preventivmedel. Det är oacceptabelt. Det är ett sjukt beteende. 

Ursäkta att allt jag skriver inte riktigt hänger ihop. Du behöver inte hålla med. Men om du är en av dem som försvarar barnens pappa i det här sammanhanget behöver du inte skriva till mig. Man kan omöjligt vinna något på att avstå från att träffa sina egna barn. Betala för att slippa sina barn. Hör ni hur det låter? Eller något som är ännu sjukare - tro att jag tjänar pengar på att bli mamma. Herre jävla gud. Jag har idag en riktigt dålig ekonomi på grund av alla utgifter man får av att ha barn. Nu tänker jag inte ödsla mer tid på sånt här skitsnack. Ni kan fortsätta diskusioner hurvida jag är en dålig mamma eller ej. Vilka droger jag använder idag. Sålänge är jag upptagen med att ta hand om mina fina barn.

Tre gånger i veckan ska jag gå och pissa i en vit plastmugg. Jag hatar det, brukar sitta i minst en kvart fast jag har druckit så mycket vatten att det gör ont i magen. Jag kan bara inte pissa när någon står och tittar på mig. Även fast jag vet att de gör det helatiden så går det inte. De tror att jag försöker slippa för att jag har knarkat. Haha, då hade jag inte ens gått dit om det hade varit så. Idioter.

Imorgon ska jag dit på möte med mina föräldrar, soc och familjehemmet.

Idag ska jag inte göra någonting, som vanligt.

Någon som har tips på en bra bio som går nu i veckan? Jag ska kolla med min mamma. Om ingen tipsar mig blir det "Farsan".

Svar till kommentar på detta inlägg:

Till vildingarnas land läste jag som bok när jag var jätteliten. Den vill jag se, men inte på bio. Fan, jag har sån absurd beslutsångest. Hoho!

Gör någon form av utredning om mitt droganvändande innan jag flyttade till behandlingshem. Har gjort fyra papper där man ska kryssa i olika saker. På den ena fick jag 14 poäng. Har man 3 poäng eller mer så har man drogproblematik. Jag ljög till och med när jag svarade på vissa frågor. Har man över 25 poäng så har man missbruksproblem. Jag var bara 11 poäng ifrån. Jag tyckte att det var mycket. 14/44 är ju ingenting.

Haha, jaja, vem bryr sig?

Har mått jävligt kasst idag också, eftersom jag har pratat om droger med min kontaktperson utan att ha tagit några droger på jättelänge. Det är jobbigt..

Jag äter helatiden nu. Det är inte okej. Det är riktigt äckligt. JAG MÅR INTE BRA ALLS.

Kommentar: "Snälla.. sluta med drogerna de hjälper dig inte, de känns säkert som de men det gör de inte. för en gångs skull lägg av med dem helt? Innan det blir ALLT för sent? SNÄLLA... / du vet vilka vi är, så nära som vi står dig."

Kommentaren : Nej, jag vet inte vem som skrev den kommentaren, och vem eller vilka det nu är så kan man dra åt HELVETE när man skriver sådär. Det är mitt liv, inte ditt!

Jag hatar det här nya stället. Alla är övertrevliga, alla behandlar oss som vanliga människor. Det låg lite blod i badrummet igår på morgonen. Det var inte mitt, men direkt frågar de mig och det har hänt något, när jag svarar att det har inte hänt något så visar de mig blodet. Jag måste bort härifrån, det är nästan som att bo hemma - ett rent helvete.

(Har inte skrivit på några dagar eftersom vi gjorde en systemåterställning och fick installera om en massa program och så).

Idag har varit en både bra och dålig dag. Först var den dålig för att jag vaknade och hade satt på elementet på högsta och dörren var stängd, som alltid. Katten står och krafsar på dörren och vill ut, som alltid.

Sen åkte jag till soc på samtal. Vi pratade i en hel timme, om inte mer!

Sen kom min mor och hämtade mig och så åkte vi till Bup och gick på ett samtal med en från ätstörningsteamet. En medelålders kvinna i en stickad tröja i regnbågensfärger och världens tjockaste lår. Skulle kunna vara en dagisfröken. Hon ställde en massa frågor som jag inte ville svara på när min morsa var i rummet så det blev rätt spänt och tyst. Sen ställde hon frågor om mig till min mamma, som hon såklart inte kunde svara på.

Men jag ska tillbaks, ensam, den åttonde januari. Går säkerligen bättre då.

Efter samtalet gick jag och mamma och åt, på Subway. Det kändes riktigt bra. Inte. Hade knappt ätit på fyra dagar tror jag så just nu skulle jag behöva ett par byxor med ett elastiskt band rund midjan. Såna byxor för gravida kvinnor. Huu.

På tal om graviditet. Jag vaknade upp och magvärken var som bortblåst. Inga spår av värk här inte. Så antingen var jag bara magsjuk på något konstigt sätt, eller så är jag med barn och vet inte om det. Kanske kommer en unge om 8 månader då. Ha ha.

Ja, åter till min dag idag. Efter att jag hade varit i, vad som kändes en oändlighet, på stan åkte jag hem med mina föräldrar. Sen gick jag ut och var med två vänner. De tvingade mig att äta spaghetti med köttfärssås för att de tyckte att jag var så smal, även om jag var helt uppsvälld av Subwayincidenten. Köttfärssåsen var inte ens varm och det var helt klibbigt och äckligt alltihopa.

Sen köpte jag cigg och gick hem. Nu sitter jag här och internet har precis börjat fungera.

Nu ska jag sitta här en stund, sen blir det en mysig natt med tramadol, som också tar bort min matlust! Allt-i-ett.