Ja. Det känns verkligen som att jag faller neråt. Långsamt. Jag röker när jag får chansen att röka. Fast jag har fått nikotintuggummin som faktiskt fungerar. Jag har helt enkelt slutat bry om. Jag är bara för rädd att misslyckas med allt. Som att vara en bra dotter..

Sanningen är den att jag inte har någon lust mer. Jag vill sluta äta. Jag vill. Men hur ska jag kunna? Och hur ska jag kunna erkänna att jag tränar mer än vad jag egentligen klarar? Att jag röker i smyg. Men att jag fimpar ciggen varje gång jag kommer på att det ger mig sämre kondition. Fan, skärp dig!

Jag har till och med varit inne på drogfurom. Bara läst. Jag har läst om anorektiker. Sånt som får mig att vilja försvinna. Som får mig att minnas. Jag minns att jag hade något att leva för. Drogerna, pojken, bantningen.