Fan vad tiden går sakta tänker jag hela tiden. Men egentligen går den sjukt fort, nästan för fort ibland. Jag hinner ingenting känns det som och redan börjar magen att bubbla konstant som om den vill förbereda mig på att snart, snart kommer den inte bara att bubbla utan jag kommer att känna sparkar på riktigt. Och på måndag är jag i vecka sexton, sista veckan på fjärde månaden. Fan alltså, vad fort tiden går. Snart är det ju jul och innan jul ska jag ha gjort ultraljud och gått på ett till MVC-samtal där jag ska få papper till försäkringskassan eller vad det var och ta ett blodprov. Jag blir helt yr när jag tänker på det. Snart dags att leta barnvagn och komma på en strategi för att kunna gå ut gymnasiet? Men ändå, när jag tänker på tiden framöver så känns det som om den går så otroligt långsamt. Den går inte ens. Det är en hel månad kvar till ultraljudet och jag ser i andras ögon knappt gravid ut. Jag är ju bara i vecka femton.