Jag lider av stress tror jag. Och möjligtvis sorg. Jag vill hinna med allt på en gång; träffa vänner, köpa cigg, bada, slippa träffa min kontaktperson, vara hemma och slappa, hyra filmer. Allt på en gång så jag tar alltid tåget till stan vid två och innan dess ska jag ha hunnit med frukost, lunch, sola, bada en gång, raka benen, välja kläder. Jag hinner oftast bara med frukosten och då blir jag jättestressad vid halv ett-tiden och när jag är stressad hinner jag ingenting eftersom jag är en tidspessimist.

När jag är på stan ser jag gravida tjejer överallt och mår jättedåligt. Då blir jag stressad igen - jag måste hitta någon bra kille som jag kan föröka mig med och en kille som vill det också. Det är fan inte lätt när man knappt är arton. Ja, jag fyller arton den 22 juli! Då blir det en minimal fest på krogen med två vänner. Rätt bra ändå. Den 23 blir det.

Kära (enstaka) läsare, peppa mig till att skriva mer! För jag har så himla mycket att skriva men att sitta vid datorn blir aldrig av. Så peppa mig till att sitta  en kvart om dagen och skriva lite! Det hade varit sjysst.

Jag trodde att jag hade förändrats till det bättre i folks ögon. Och det är mycket möjligt  att jag har också. Men på riktigt är jag exakt som förut. Jag är hemsk. Jag skulle ha varit på jobbet för en halvtimme sen men nu sitter jag här vid datorn istället bara för att jag inte hade några cigg. Dessutom tror mamma att jag har slutat röka och hon har köpt nicorette åt mig och jag får såna helvetes skuldkänslor. Det känns som att allt gick åt helvete när jag fick missfall. Visst kan jag gå till jobbet NU. Säga att jag försov mig. Men jag har ingen lust och då går jag inte dit. Jag vet att jag borde gå  nu, men jag får bara ångest av tanken. Fan..

Ja. Det känns verkligen som att jag faller neråt. Långsamt. Jag röker när jag får chansen att röka. Fast jag har fått nikotintuggummin som faktiskt fungerar. Jag har helt enkelt slutat bry om. Jag är bara för rädd att misslyckas med allt. Som att vara en bra dotter..

Sanningen är den att jag inte har någon lust mer. Jag vill sluta äta. Jag vill. Men hur ska jag kunna? Och hur ska jag kunna erkänna att jag tränar mer än vad jag egentligen klarar? Att jag röker i smyg. Men att jag fimpar ciggen varje gång jag kommer på att det ger mig sämre kondition. Fan, skärp dig!

Jag har till och med varit inne på drogfurom. Bara läst. Jag har läst om anorektiker. Sånt som får mig att vilja försvinna. Som får mig att minnas. Jag minns att jag hade något att leva för. Drogerna, pojken, bantningen.

Det går helt enkelt inte att bara sluta. Jag slutade röka för att jag var gravid. På en gång slutade jag. Utan att tveka. Sen när jag fick missfall började jag på en gång.. Nu vill jag inte sluta. Eller jo. Jag vill. Jag vill kunna träna så mycket som möjligt så nu ska mamma köpa nikotinplåster till mig och sen ska jag gå och träna. Har så jävla dålig kondition. Jag fattar inte varför jag inte bara kan sluta röka som jag gjorde.

Fast jo det fattar jag ju. Då hade jag motivation. Ordentligt. Nu är det enda jag bryr mig om pengarna. Jag måste ha pengar. Varför vet jag inte ens. Jag vet bara att jag måste. Till kläder. Så att jag kan se bättre ut. Jag tränar varje dag nu. Förut tränade jag aldrig. Dock klarar jag inte av mer än en timme på gymet.. Det känns helt hopplöst. Men jag tränar iallafall.

Usch jag känner mig helt hopplös. Vill ha en cigg nu. Tror att jag tar en cigg sen. Fast jag inte får. Fast jag inte ska. Mamma kommer hata mig.. Varför i helvete bryr jag mig inte om någon annan än mig själv?

Jag vill ha barn. Fan.

Anledningen till att jag inte har skrivit på länge är att jag fick missfall i tisdags. Det var som en liten förlossning. Vattnet gick, jag skrek och hade så ont. Nu har jag eftervärkar. Konstigt. Känns som att hela min värld rasade samman på en sekund. Men jag överlever. Jag lyckades iallafall sluta röka, ellerhur?

Just nu håller jag på att göra iordning mitt nya rum. Där spjälsängen skulle stå hänger istället en stor spegel. Tomhet.

Jag är under stress. Men jag gör ingenting. Jag mår bara dåligt av att ett filmarbete ska vara klart IMORGON och jag har bara filmat till typ lite mer än en minut. Filmen ska vara fem minuter. Helvete. Jag orkar inte ta tag i det heller. Jag mår dåligt och jag fattar inte varför jag inte gör någonting.

På måndag är jag i nionde veckan, det går rätt så fort ändå fast det känns som att tiden går hur sakta som helst. Snart börjar det synas. 

HELVETE............................. Jag orkar men jag fattar inte HUR. Jag vill inte. Vill inte. Sover helatiden. Bara sover och sover och sover. Är helt utmattad för fan. Jag vet inte varför. Jag är mer inlåst än någonsin. Jag har ingen pojkvän. Jag har inga vänner. HELT JÄVLA ENSAM. Varför försöker jag ordna mitt liv fast jag bara mår sämre och sämre!? ALLT är totalt kaos. Jag vill fan inte mer. JAG FATTAR INTE....