Åh rädda mig någon! Hela jag skakar av köld och jag vågar inte bära ett barn ner för trappan. Nu är pappa och Niklas på ica med barnvagnen så jag får typ en halvtimmes paus. Kanske mer om bebbarna är lugna när de kommer hem. Vill bara sova. Idag har jag sovit i etapper typ. Tio minuters sömn, vaknat av en bebis vrål, hasat mig upp ur soffan och förbannat allt som har med barn att göra. Fått ett leende tillbaks som får hjärtan att smälta. Sen lite mer skrik. Trott att döden inte är långt borta. Sovit femton minuter till. Kollat på en halv film med mycket pauser och skrik. Så har min dag varit. Nu har jag precis tagit en Treo i hopp om bättre mående. 

Ungefär såhär känner jag inför att ta hand om mina barn just nu

Vaknade vid nio med ganska ont i halsen och slö i kroppen. Sådär så att man bara kan äta kalla saker ni vet. Det ösregnar ute. Jag är ensam med bebisarna. Vad gör man? Jo, sätter sig framför tvn med en skål turkisk joghurt med honung och hemmagjord körsbärsmarmelad (jag som har gjort den, inte mamma), hyr en film med fjärrkontrollen och slänger ner pojkarna i vagnen på altanen alternativt ammar eller flaskmatar en av dem. Mysigt. Men jag har fortfarande ont i halsen. Usch då.

Verkar ha fått någon inflammation i ena bröstet. Mjölken som kommer är ljust gul av var men bröstet är inte hårt så det lär inte vara mjölkstockning tror jag. Ont gör det i alla fall. 

Imorgon drar jag och hela familjen till Göteborg för att gå på Liseberg och bara (försöka så gott det går) ta det lugnt. Mina föräldrar kommer agera barnvakt vid två tillfällen. Liseberg (inte hela tiden såklart) och när jag är och kollar på nya Harry Potter. Woho, längtar! Får se om jag vågar åka AtmosFear på Liseberg. Men det borde jag, vad kan hända? 

Inatt har mamma Samuel hos sig så jag har bara Joel vilket är otroligt skönt för mig. Godnatt!

Funderar på att sluta blogga, skaffa ny blogg eller nåt. Mest för att så många jag känner läser den nu, det var inte meningen liksom. Plötsligt måste jag dra en gräns för vad jag kan skriva och inte. Känns väldigt tråkigt. Känns redan som att jag skriver för mycket privat. 

Idag höll mitt hjärta på att stanna. Jag satt i soffan och ammade Joel. Samuel låg i vaggan och sov ungefär två meter bort. Jag hörde honom kräkas men gick inte dit eftersom jag ju var upptagen med Joel. En halv minut senare såg jag Samuels armar flaxa omkrink, i några sekunder tänkte jag att så brukar han ju göra - bebisar gör så. Men ytterligare några sekunder senare börjar vaggan att gunga och Samuel rullar över till andar sidan av vaggans gungande. Med sina viftande rörelser hade han fått vaggan i gung liksom. Jag förstod att något var fel och lade snabbt som fan ifrån mig Joel som fortsatte att suga i luften, haha... Tog upp Samuel och såg att han hade spya över hela ansiktet och att han var alldeles röd, tårarna rann och stora salivbubblor kom ut ur hans mun. Hans ögon var kolsvarta och han kisade samtidigt som han fäste blicken i mig. Han skrek inte, han kunde inte skrika. Riktigt läskigt! Jag var så nära att skaka om honom, men vet att man absolut inte ska skaka en bebis så istället slog jag honom på rumpan för att få honom att spy/rapa. Det fungerade inte så jag började istället att slå honom på ryggen, hårdare och hårdare för varje slag. Då började han låta lite, men bara lite. Fortfarande mörkröd på hela kroppen. Sen började han ta några små andetag, fast fortfarande märktes det att luftvägarna var ganska igentäppta. Han fick luft var tredje sekund ungefär, vilket är väldigt lite med tanke på hur snabbt bebisar andas. Ja, i vilket fall så började han skrika riktigt till slut, kanske en och en halv minut efter att jag tagit upp honom. Fy fan vad rädd jag var, har nog aldrig tidigare varit så rädd! 

Nu är det ju snart val... Jag vet att det är det för att alla pratar om valet. Alla pratar med min om det för att jag är arton. När jag säger att jag inte får rösta blir alla förvånade, väntar på förklaring och sen gå de. Så är det. Eller, nu är det inte så.

Jag måste också välja nu. Det kanske inte är så viktigt för Sverige. Inte lika stort som det politiska valet. men för mig är det ordentligt stort. Jag har ett fem veckor gammalt foster i magen. Min pojkvän, Simon, är pappa. Han vill inte bli pappa än. Jag vill bli mamma. Han lämnar mig (säger han) om jag vill behålla barnet. I viklet fall lägger han sig inte i graviditeten eftersom det endast är mitt val nu. Så..

Jag måste välja honom eller barnet. Allt blir en förlust. Jag mår dåligt och gråter väldigt mycket. 

Jaha, då har man gått och blivit sjuk. Det känns ju perfekt. Feber, förkyld och ont i halsen. Jag som aldrig blir sjuk. Men det är antagligen pga ösregn och kyla i Stockholm.

Så ikväll blir det att ligga i soffan och hyra film. Kan ju vara mysigt det också. Just nu sitter jag hemma hos Simon och orkar knappt röra på mig. Skulle åkt in till stan men det verkar ju inte bli av. 

På kvällar blir jag deppig hur mycket medicin jag än tar på morgonen. Det är rätt så jobbigt. Men nu får jag se det positiva, försöka iallafall. Deppigheten får mig att skriva texter. Musik, dikter, dagbok, och så vidare. Just nu är det musik jag frivilligt försöker tvinga fram.

Men varför är jag deprimerad? Jo, det är såhär att jag har fått ett missfall, jag som ville ha barn. Nu har jag en pojkvän, världens bästa. Han vill såklart inte ha barn. Jag vill bli gravid och om jag blir det så kommer jag göra abort eftersom jag inte vill förlora det jag redan har. Det skulle vara en riktig plåga för mig att göra abort just nu och vem vet om jag är gravid? Jag vet inte. Jag har inte råd att testa mig.

Jag är lite deppig för att jag vill bli smal, sluta äta. Tankarna finns där väldigt ofta. Men jag gör inte längre något åt det. Dock ser jag det som positivt om jag "råkar" hoppa över en måltid. Sen får jag ångest för det också, bara för att jag vet att jag kommer att bli jättehungrig senare. Så då blir plötsligt allt negativt.