Jag får alltid (ALLTID) fruktansvärd ångest när jag ska åka hem. Även om jag ska till mina föräldrar, om jag bor inlåst och ska tillbaks från en permission, om jag bor i familjehem som jag gör nu. Alltid får jag ångest. Och jag saknar alltid stället när jag har flyttat därifrån.. Jag saknar att vara inlåst! Fan alltså. Jag kände mig så jävla fri där. Jag kunde inte ta några droger. Jag behövde inte gå ut (jag fick inte och ville inte heller), jag behövde inte laga mat, det var oftast kul folk att umgås med helatiden. Nu känner jag mig bara instängd helatiden. Jag får inte ha min mobil här, ingen teve i rummet, måste bädda sängen och duschar på bestämda tider. Visst, ungefär så och ännu mer begränsat var det i Lund också. Men där behövde man ingenting. Där nere var den enda saknaden och ångesten jag kände när jag saknade Pojken.

Jag är inlåst. Precis så känns det.