Vi går samma väg nästan varje dag. Jag, Joel och Samuel alltså. Fem minuters promenad till stan. På vägen passerar man ett träd. Ja, du hörde rätt. Ett träd. Visserligen passerar man flera träd, men just det här trädet har vi stannat vid varje dag i över en veckas tid. Första dagen låg det en död skata där. En levande skata hoppade omkring bredvid döingen och skrek. Den hade nog dött alldeles nyss. Sen har vi fått stanna där varje dag för att titta på den döda skatan som de kallar för "oj kacka". Kacka betyder fågel på deras språk. För varje dag som går är den mer och mer rutten. Efter sisådär sex dagar började de säga "oj kacka blää". Det roliga var att, för ett par dagar sedan när vi gick där, då ber de om att få titta på fågeln. Det får de. Då plockar Joel fram en liten påse med en brödbit som han har hittat i vagnen. Han tar ut lite bröd och börjar kasta det till det bevingade skelettet. Jag får såklart förklara att fågeln inte längre kan äta, vilket han håller med om.