Gud, jag har blivit så fruktansvärt dålig på att blogga den senaste tiden. Jag har verkligen inget roligt att skriva om förutom min vanliga, skrikiga, bebisvardag som kanske inte är så rolig att läsa om varje dag. Därför skriver jag inte så mycket.. Just nu sitter jag med ett hästleende och väntar på att tandblekningen ska "torka in". 30 sekunder ska man sitta så och sen kan man stänga munnen igen, men det känns som att det tar längre tid för blekningen att fästa. Jag brukar sitta så i någon minut. Men det verkar faktiskt som att det fungerar! Än kan jag ju inte riktigt veta, man ska ju göra detta i fjorton dagar men redan känns det som att det har blivit en liten skillnad. Några nikotin- eller kaffefläckar är borta iallafall. Alltid en bra början! 

Vi var förresten och gungade idag, båda två älskade det! De skrattade jättehögt när de kom närmare och närmare mig och sen flög iväg. Haha. Tyvärr glömde jag kameran i all stress att komma iväg och sådär. Men vi går nog dit imorgon också.

Har fått lite förslag på vad jag skulle kunna blogga om. Berätta gärna om ni har något annat som ni skulle vilja läsa om ur mitt perspektiv!

Tänkte skriva lite om vad jag tänkte när jag blev gravid. 

Så, det började med att ingen mens kom, men jag tänkte väl egentligen inte på det först eftersom jag nyligen haft missfall och mensen var väldigt oregelbunden efter det samt efter ett par år som nästan "menslös" på grund av sättet jag levde. Visst tänkte jag på barn, jag hade ju nyss varit gravid. Jag tänkte ärligt talat väldigt mycket på barn och graviditet och var ganska nere efter missfallet. Men jag kopplade ändå inte riktigt ihop det med att jag inte fick mens. Nämnde det kort för en av mina bästa vänner och hon tyckte självklart att jag skulle köpa ett test. Det tyckte min pojkvän också. Men jag gjorde inte det då. Det kändes fel att köpa ett test när jag ändå inte skulle ha barn. Men så fortsatte mensen att lysa med sin frånvaro. Så jag sa det till min vän igen. Då sa hon till mig att jag verkligen borde testa mig. Så jag gick och köpte ett test tillsammans med flera kompisar. Jag tog det alltså inte speciellt seriöst. Jag var ju ändå inte gravid. På kvällen samma dag testade jag mig hemma hos pappan till barnen. Jag var gravid, det var det ingen tvekan om. Jag grät och han log. Jag sov där och han åkte till jobbet morgonen efter. Jag slutade röka direkt. Såklart. Tänkte mycekt på abort. Han ville inte ha barnet. Han ville att jag skulle göra abort, men det ska jag inte prata om mer nu. Vi var på en fest och där var jag nästan säker på att det skulle bli abort. Jag hade bokat möte och allt. Så jag drack några öl och rökte några cigg, dum som jag var. Efter den händelsen, när jag var nykter igen och tänkte efter, mådde jag fruktansvärt dåligt. Varför hade jag rökt och framförallt druckit? Riktigt korkat. Jag pratade med en kurator på ungdomsmottagningen och berättade att jag ville behålla barnet. Varför skulle jag göra abort? Döda ett litet foster som jag egentligen ville ha? Nej, det var bara fel. Så där började min graviditet på riktigt för mig. Mentalt. Och det var så jävla skönt att jag hade bestämt mig. Ni fattar inte. 

Då var jag i vecka åtta om jag minns rätt, när jag bestämde mig. I vecka sjutton plus ett hade jag mitt första ultraljud. Mamma var med. Där fick vi reda på att det var två. Vilken chock! Det absolut sjukaste med det är att jag hade suttit framför datorn kvällen innan och läst om tvillingar. Bara för att. Men det gick förvånansvärt fort att smälta budskapet. Redan på kvällen samma dag var det självklart för mig att det var två där inne. Som om jag redan visste. Men det kan man ju inte. 

Några dagar efter att jag fått reda på att jag var gravid

Ja, jag har vitt gegg runt näsan. Jag hade jättemycket eksem där under hela graviditeten så jag använde olika krämer konstant 

Har kommit hem från Ikea, jag har faktiskt varit hemma i ett par timmar. Men i alla fall. Pappa drog till stan på föräldramöte med min lillebrors klass. Jag är hemma själv med barnen och först var jag glad att kunna mata dem, lägga dem och bara ta det lite lugnt och leva vardagsliv. Men nej. Pojkarna har skrikit sig hesa fram till nu. Båda samtidigt. Jag försökte mata en i babysittern (jag lägger flaskan på en tjock filt så att han kan äta själv) och sen sitta bredvid och mata den andra. Men det ville de inte. De ville inte heller ligga i babygymet eller sitta någon annanstans. You name it. Bara panikskrik. Det tog mig ungefär trettiofem minuter att bara diska två flaskor till vällingen. Annars hade jag ju kunnat låta dem skrika lite. Men inte nu, nu var det ett riktigt fruktansvärt skrik som om de skulle ramla ihop döda av utmattning en sekund senare. Så jag hade ju inget val. Men på något sätt gick det. Nu sover Joel i sin säng med en skjorta på sig. Jag vågar inte byta till pyjamas och han verkar ju inte störas av det ändå. Samuel ligger i sin säng och småpratar med ett gosedjur. Så nu ska jag packa upp det jag handlade idag. 

Det blev ett till sittstöd till barnstolen så att jag kan tvätta de andra och ändå ha ett i stolen. Sen köpte jag en bakduk och en konstig kniv i plast till det. Tror man ska skära marsipan/sugarpaste med den kniven, vilket passar mig utmärkt. Köpte även ett paket med olika utstickare, bland annat ett litet hjärta samt en rund form som verkar passa bra om man vill täcka en bakelse. Skulle köpt en spegel men det glömde vi. Så blev det ju en hylla också. En stooor hylla som också kan användas som rumsavdelare. Bra att ha sen när jag hittar lägenhet.

Nu måste de bort. Nio kilogram för mycket väger min kropp fortfarande. Imorgon blir det en runda med vagnen. Men alltså, hur gör man? Jag vet inte hur man gör. Jag vet bara hur man hetsbantar. Hur man svälter sig eller hur man kräks upp maten. Men dit vill jag inte igen. Jag dricker ingen läsk eller saft. Visst, jag äter av det jag bakar, men det är verkligen inte mycket. Jag bakar inte för att jag vill äta, utan för att det är roligt att testa nya smaker och färger typ.  Jag äter inte supernyttigt, det vet jag. Men ändå bättre än många andra. Vi har aldrig läsk hemma. Inte heller godis eller kakor (om jag inte har bakat). Vi köper nästan bara mörkt surdegsbröd. Så - vad gör jag för fel? Hur gör man för att gå ner i vikt? Stämmer det att man bara ska gå ner ett halvt kg i veckan? Det låter ju riktigt lite. När jag bantade gick jag ibland ner åtta kg på en vecka. Berätta. Hur gör ni för att få bort graviditetsfettet? Min mage är ju som en degklump och mina lår kunde tillhöra en elefant. Så känns det iallafall! 

Här var jag ganska ätstörd. Riktigt längesen, känns det som. Egentligen är det nog inte så längesen. Notera att mitt hår är supertunt (även om jag har utväxt) och hur stora mina ögon ser ut att vara. Visst, jag var inte jättesmal. Det var jag aldrig. Men jag vägde 15 kg mindre än vad jag gör just nu.

Efter att några av er läsare har frågat efter mitt lösenord (som jag inte ger ut) till vissa inlägg så tänkte jag skriva om mitt liv som "knarkare". Alltså, jag har aldrig sett mig som knarkare. Jag var beroende, men enbart i mycket korta perioder. Jag var väldigt feg, jag vågade inte ringa och kolla om det fanns något. Fast ibland gjorde jag det såklart. Men inte så som man tror att det är.

Desperation. Jag var desperat. Jag kunde ligga en hel natt under täcket och bara gråta och längta efter den där drogen. Den där kicken. Men jag bara låg där. Jag skrev väldigt mycket dikter, dagbokstexter och låttexter.

Det började med en överdos av antideppressiva tabletter när jag var femton. Inget farligt, men så dumt. Efter den gången insåg jag att jag inte hade ätit under tiden jag varit "påverkad". Så jag överdoserade igen. Inte för tabletternas effekt, för jag mådde bara illa. Men på grund av illamåendet åt jag ju inte.

Efter ett tag fick jag tag på droger. Hasch. Självklart testade jag. Kände ingen effekt. Tog bara mycket lite. Några månader senare - igen. Kände av det otroligt mycket. Blev kär i ruset. Rökte mycket den sommaren. Älskade livet, levde för dagen.

Flyttade till Hultsfred. Började med andra droger såsom Tramadol, LSD, Subutex, mephedrone, benzo; you name it. Dock inte det tyngsta. Med andra ord varken herion eller amfetamin. Tjacket kom senare. Ungefär ett år senare tror jag, kanske mer. 

När jag tog tjack första gången var det inget speciellt. Det var okej, jag kände inte så mycket. Men det är inte det jag ska berätta om nu, jag skulle ju berätta om mitt liv. Så var det ju.

Jag fastnade och började ta ganska mycket tjack. Dock inte så mycket som man kan tro. Faktiskt. Men ändå så pass ofta att jag i drogfria stunder bara ville försvinna från jorden. För så jobbigt är det att vara drogfri när man en gång har börjat. 

Efter två behandlingshem och många år på Bup låstes jag in. Jag hamnade i Lund. Där var det omöjligt att ta droger. Där fick jag börja med antidepressiva. Och oj vad det funkade! Ingen fysisk effekt, inga biverkningar. Den medicinen använder jag fortfarande. Den medicinen kommer jag bli tvungen att ta i minst ett par år till. Jag började även med antipsykotisk medicin. Mycket låg dos. Hjälpte också. Den har jag däremot inte kvar längre vilket jag är glad för. Men just då hjälpte den mig mycket.

Sen flyttade jag ut i friheten. Nästan. Jag hamnade på familjehem i Osby. Det ligger på gränsen mellan skåne och småland. Jag hatade det. Jag drack i smyg, jag tog cocilana -hostmedicin med morfin. Men efter inte så lång tid slutade jag. Jag kunde inte fortsätta. Jag blev gravid. Då slutade jag även röka. Samma sekund som jag såg strecken på stickan blev jag rökfri. Dock började jag igen efter missfallet. Men jag började inte knarka. 

Jag var bra på att dölja det. Dock inte alla gånger. Många bilder finns inte kvar. Det är lite synd, men de bilderna finns antagligen på bilddagboken som jag använde flitigt under den tiden eftersom jag mest var hemma.

Ni som läser min blogg samt ni som känner mig privat vet att jag idag mår mycket bra och lever ett helt normalt liv. 

Läs även andra bloggares åsikter om droger, behandlingshem, drogfri

Dessa söta små har jag på mig idag. Hemstickade och allt.

Här är några av mina Harry Potter-böcker. En av dem har tappat ramen. Jag saknar tiden då jag i princip levde i Harry Potters värld. Det var en fin tid i mitt liv.

Senaste dagarna har jag varit konstant trött. Nu är jag det igen. Bara gäspar och orkar inte göra någonting. Skitjobbigt när man är ensam med två barn som tycker om att gnälla.