Efter att några av er läsare har frågat efter mitt lösenord (som jag inte ger ut) till vissa inlägg så tänkte jag skriva om mitt liv som "knarkare". Alltså, jag har aldrig sett mig som knarkare. Jag var beroende, men enbart i mycket korta perioder. Jag var väldigt feg, jag vågade inte ringa och kolla om det fanns något. Fast ibland gjorde jag det såklart. Men inte så som man tror att det är.

Desperation. Jag var desperat. Jag kunde ligga en hel natt under täcket och bara gråta och längta efter den där drogen. Den där kicken. Men jag bara låg där. Jag skrev väldigt mycket dikter, dagbokstexter och låttexter.

Det började med en överdos av antideppressiva tabletter när jag var femton. Inget farligt, men så dumt. Efter den gången insåg jag att jag inte hade ätit under tiden jag varit "påverkad". Så jag överdoserade igen. Inte för tabletternas effekt, för jag mådde bara illa. Men på grund av illamåendet åt jag ju inte.

Efter ett tag fick jag tag på droger. Hasch. Självklart testade jag. Kände ingen effekt. Tog bara mycket lite. Några månader senare - igen. Kände av det otroligt mycket. Blev kär i ruset. Rökte mycket den sommaren. Älskade livet, levde för dagen.

Flyttade till Hultsfred. Började med andra droger såsom Tramadol, LSD, Subutex, mephedrone, benzo; you name it. Dock inte det tyngsta. Med andra ord varken herion eller amfetamin. Tjacket kom senare. Ungefär ett år senare tror jag, kanske mer. 

När jag tog tjack första gången var det inget speciellt. Det var okej, jag kände inte så mycket. Men det är inte det jag ska berätta om nu, jag skulle ju berätta om mitt liv. Så var det ju.

Jag fastnade och började ta ganska mycket tjack. Dock inte så mycket som man kan tro. Faktiskt. Men ändå så pass ofta att jag i drogfria stunder bara ville försvinna från jorden. För så jobbigt är det att vara drogfri när man en gång har börjat. 

Efter två behandlingshem och många år på Bup låstes jag in. Jag hamnade i Lund. Där var det omöjligt att ta droger. Där fick jag börja med antidepressiva. Och oj vad det funkade! Ingen fysisk effekt, inga biverkningar. Den medicinen använder jag fortfarande. Den medicinen kommer jag bli tvungen att ta i minst ett par år till. Jag började även med antipsykotisk medicin. Mycket låg dos. Hjälpte också. Den har jag däremot inte kvar längre vilket jag är glad för. Men just då hjälpte den mig mycket.

Sen flyttade jag ut i friheten. Nästan. Jag hamnade på familjehem i Osby. Det ligger på gränsen mellan skåne och småland. Jag hatade det. Jag drack i smyg, jag tog cocilana -hostmedicin med morfin. Men efter inte så lång tid slutade jag. Jag kunde inte fortsätta. Jag blev gravid. Då slutade jag även röka. Samma sekund som jag såg strecken på stickan blev jag rökfri. Dock började jag igen efter missfallet. Men jag började inte knarka. 

Jag var bra på att dölja det. Dock inte alla gånger. Många bilder finns inte kvar. Det är lite synd, men de bilderna finns antagligen på bilddagboken som jag använde flitigt under den tiden eftersom jag mest var hemma.

Ni som läser min blogg samt ni som känner mig privat vet att jag idag mår mycket bra och lever ett helt normalt liv. 

Läs även andra bloggares åsikter om droger, behandlingshem, drogfri

 

Ti

12 september 2011 10:08

Tror du att du skulle ha klarat att bli helt drogfri och nykter, om du inte hade blivit gravid? Fick du rätt behandling eller hjälpte de dej inte alls?
Väldigt bra att du lyckades bli drogfri anyway. :)

Sophie

12 september 2011 10:22

Jag tror att jag hade klarat det. Jag var så nära att bli drogfri som jag aldrig varit tidigare. Sen blev jag gravid och då blev jag drogfri direkt. Så ja, jag är ganska säker på att jag hade blivit det till slut ändå. Jag har inte använt mig av graviditeten som ett sätt att bli drogfri, det är fel mot barnet. Däremot har det helt klart påskyndat processen.

 

Magda

12 september 2011 11:39

Så jävla starkt av dig att ta dig ur det! Gravid elr ej :) Du borde vara mycket stolt över dig själv!

http://nertus.blogg.se/noir

Sophie

12 september 2011 11:56

Det är jag :) tack!

 

victoriasvensson.bloggplatsen.se

18 september 2011 16:05

Riktigt bra inlägg, kan ju dock inte föreställa mig hur ett sådant liv verkligen är, fastän jag har släkt/vänner som själva är eller har varit i det livet.
Tack för inlägget iaf! :)

Sophie

18 september 2011 16:09

Vad bra att du gillar det :)

 

Sophie

14 december 2011 11:43

Vad heter du på bdb?:)

http://Www.tweenerpie.blogspot.com

Sophie

14 december 2011 14:39

Där heter jag Olmis, men lägger sällan upp några bilder längre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I helgen var jag och mina snart fyraåriga tvillingar på besök hos en äldre släkting. Barnen var upptagna med att leka tillsammans med en bebisdocka de hade hittat. Jag och släktingen satt bredvid och pratade om annat. Nämnas bör att dockan var iklädd...

I en grupp på Facebook pratades det om att någon var bra på att teckna något. Man fick, om man ville, visa upp vad man själv är bra på att teckna/måla. När jag var sisådär 14-17 tecknade jag ansikten till och från. Mest mitt egna eftersom det var enk...

Idag har det åter igen varit kaos-stökigt. Vid tolvtiden gick vi ut för att köpa sallad på Ica (salladsbaren) och ta med till sjön för att avnjuta tillsammans. När jag rusade runt på gården här ute för att fånga in barnen så tänkte jag på att vi bara...

Jag behöver faktiskt en del alldeles för dyra saker. Ja. Behöver. Vill ha, ja. Men på riktigt så BEHÖVER jag dessa saker. Här kommer en liten lista med förklaringar. - En ny soffa. Typ tresits. Den jag har nu är skitsnygg. Problemet är att den är...

Måste klä barnen. Klockan är snart ett. Har ätit frukost och lunch, javisst. Alltid något. Har dammsugit två gånger fast jag egentligen måste plocka undan massor först. Första gången dammsög jag pga.. Det har jag redan glömt. Varför dammsög jag? Just...