..we have to hold on.

Man måste alltid vara berusad. I berusningen finns allt, det är det det handlar om. För att inte känna Tidens fruktansvärda börda som krossar era skuldror och som böjer er mot marken, måste ni oavbrutet berusa er.
Men med vad? - Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om berusningen någon gång redan skulle ha avtagit eller försvunnit när ni vaknar upp, på trappan till ett palats, i det gröna gräset vid en dikeskant, till den dystra ensamheten i ert sovrum, fråga då vinden, vågen, stjärnan, fågeln och klockan, allt som flyr, allt som gnyr, allt som snurrar runt, allt som sjunger, allt som talar: "Vad är klockan?" och vinden, vågen, stjärnan, fågeln och klockan ska svara: "Det är dags att berusa sig! För att inte bli Tidens klavbundna slavar, berusa er, berusa er oupphörligen! Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag."

Haha, jag har utegångsförbud och sitter vid datorn hela dagen. Det är skönt, slippa känna press på sig att man måste gå ut och umgås med folk helatiden. Samtidigt känner jag fet press på mig att jag ska klara av skolan, att jag ska ha egna åsikter.

Ärligt talat så hoppas jag att jag får åka in på behandlingshem. Fast jag vet att jag inte är tillräckligt förstörd för det. Jag skiter i allt och alla nu.

"There is no you, there is only me
There is no fucking you, there is only me"

Det går inte att släppa dig. Det suger. Det går inte att släppa det, alltså. Jag försöker helatiden, men lyckas aldrig. Till slut ligger jag i ett hav utav tårar, mat, ångest och smärtor i hela kroppen. Det gör så förbannat ont att veta..

Om en vecka, på tisdag, får jag reda på om jag ska in på hem, byta vårdnadshavare eller om jag bara ska gå på ett samtal om dagen.

Måste jag välja något så blir det faktiskt ett hem. För det är bättre att jag tar tag i skiten direkt än att hålla på med en massa fjantigt skit som inte skulle funka. Jag vill ha hjälp. Hjälp mot ätstörningar. Inget annat.