Så, idag var jag på Bup med mina föräldrar som förövrigt är helt efterblivna och sjukskriver sig på grund av mig! Inte konstigt att jag mår dåligt.

Vi pratade med en doktor, som bara undrade hur jag hade haft det i helgen och så. Sen ringde soc-kontakten till min pappas mobil och sa att hon fortfarande höll på att leta upp behandlingshem.

Det fanns några alternativ, till exampel att jag bor hon en annan familj (!), men det var tydligen inte aktuellt eftersom jag inte flyttar pga problem hemma, skönt det.

Sen frågade hon min pappa om det är okej att jag bor ihop med killar. Hon frågade om det var tvunget att bo jättenära _=_ där jag bor nu. Det var tydligen inte viktigt. Så jag bor i småland. Jag kanske hamnar i Kiruna. Det skulle ju varit något.

Dessutom nämnde hon LVU. Nej tack.

Men hon skulle ringa senare idag (tror jag) och höra av sig hur det blir, eller komma med fler förslag.

Så jag åker inte in på behandlingshem idag iallafall.

Jag och pappa åt på en thai-restaurang efter samtalet. Jag fick ångest och gick in på toan efteråt och spydde. Ingen märkte något.

Imorgon (fast detta datumet, eftersom klockan är efter tolv) klockan 13 ska jag med mina föräldrar till Bup. Där ska vi träffa en doktor och säkert andra också. Tydligen träffade jag den doktorn i fredags också, när jag var på akuten efter att jag tagit Zopiklon och Theralen framför min farsa. Det sög.

Jag minns ingenting.

Men imorgon får jag reda på vad som kommer att hända med mig. Att jag ska in på hem vet jag redan, dock vet jag inte vilken dag. Det kanske blir redan imorgon, eller på tisdag, vi får se.

I varje fall har jag ångrat mig nu, jag vill inte in på behandlingshem. Jag vill knarka. Men jag vet att ett behandlingshem kanske räddar min framtid. Men just nu skiter jag fullständigt i min framtid.