Pallar inte. Säger jag helatiden. Vill inte. Orkar inte. Måste härifrån. Jävla tjockis. Åt CHIPS idag. C-H-I-P-S. Äckligt. Men jag har inte spytt på en vecka ungefär. Kanske mer än en vecka. Jag vet inte. Det känns bra. Och förjävligt. För tänk om jag hade spytt i en vecka istället, då hade jag inte varit såhär tjock och äcklig nu. Äcklig kanske, att spy är rätt så äckligt. You get it.

Jag låg och tänkte en massa igårkväll. Inatt är ett bättre ord, då jag inte kunde somna som vanligt.

Tänkte på att jag mår ju rätt så bra nu för tiden. Inte alltid. Men mycket oftare sen jag började umgås med pojken igen. Så då kom jag på att han är min räddare. Därför måste jag få honom att fortsätta vara det. Men andra ord att fortsätta umgås med mig. Jag äter ju till och med. Ibland får jag inte ens ångest. Eller jo, men inte så att jag ligger på mitt rum och gråter efteråt. Det gjorde jag förr. Nu kan jag äta, sen gå hem till pojken eller åka med bussen till stan direkt efter. Det är ju ett riktigt stort steg. Jag kanske blir bra till slut! Äh, man ska inte hoppas. Men det verkar ju nästan så nu.

Jag mår bara förbannat dåligt idag. Just nu. Allt för att jag är så jävla töntig och vill vara med pojken helatiden. Fan fan fan. Vi tog bussen hem, hoppar av på samma hållplats, han går hem till sig, jag går till mig. Jag börjar gråta direkt när han vänt ryggen mot mig och börjat gå. Jag - är - så - jävla - tönt. Måste kunna göra något annat än att vänta på att få träffa honom nästa gång. Men det är det enda jag har att göra, att vara med honom. Sen kanske han ville vara själv nu, det fattar jag väl. Men jag kan inte acceptera det. Jag bara gråter. Jag måste kunna acceptera att han vill vara ensam, eller göra något annat en enda eftermiddag. HELVETE.