Har fått lite förslag på vad jag skulle kunna blogga om. Berätta gärna om ni har något annat som ni skulle vilja läsa om ur mitt perspektiv!

Tänkte skriva lite om vad jag tänkte när jag blev gravid. 

Så, det började med att ingen mens kom, men jag tänkte väl egentligen inte på det först eftersom jag nyligen haft missfall och mensen var väldigt oregelbunden efter det samt efter ett par år som nästan "menslös" på grund av sättet jag levde. Visst tänkte jag på barn, jag hade ju nyss varit gravid. Jag tänkte ärligt talat väldigt mycket på barn och graviditet och var ganska nere efter missfallet. Men jag kopplade ändå inte riktigt ihop det med att jag inte fick mens. Nämnde det kort för en av mina bästa vänner och hon tyckte självklart att jag skulle köpa ett test. Det tyckte min pojkvän också. Men jag gjorde inte det då. Det kändes fel att köpa ett test när jag ändå inte skulle ha barn. Men så fortsatte mensen att lysa med sin frånvaro. Så jag sa det till min vän igen. Då sa hon till mig att jag verkligen borde testa mig. Så jag gick och köpte ett test tillsammans med flera kompisar. Jag tog det alltså inte speciellt seriöst. Jag var ju ändå inte gravid. På kvällen samma dag testade jag mig hemma hos pappan till barnen. Jag var gravid, det var det ingen tvekan om. Jag grät och han log. Jag sov där och han åkte till jobbet morgonen efter. Jag slutade röka direkt. Såklart. Tänkte mycekt på abort. Han ville inte ha barnet. Han ville att jag skulle göra abort, men det ska jag inte prata om mer nu. Vi var på en fest och där var jag nästan säker på att det skulle bli abort. Jag hade bokat möte och allt. Så jag drack några öl och rökte några cigg, dum som jag var. Efter den händelsen, när jag var nykter igen och tänkte efter, mådde jag fruktansvärt dåligt. Varför hade jag rökt och framförallt druckit? Riktigt korkat. Jag pratade med en kurator på ungdomsmottagningen och berättade att jag ville behålla barnet. Varför skulle jag göra abort? Döda ett litet foster som jag egentligen ville ha? Nej, det var bara fel. Så där började min graviditet på riktigt för mig. Mentalt. Och det var så jävla skönt att jag hade bestämt mig. Ni fattar inte. 

Då var jag i vecka åtta om jag minns rätt, när jag bestämde mig. I vecka sjutton plus ett hade jag mitt första ultraljud. Mamma var med. Där fick vi reda på att det var två. Vilken chock! Det absolut sjukaste med det är att jag hade suttit framför datorn kvällen innan och läst om tvillingar. Bara för att. Men det gick förvånansvärt fort att smälta budskapet. Redan på kvällen samma dag var det självklart för mig att det var två där inne. Som om jag redan visste. Men det kan man ju inte. 

Några dagar efter att jag fått reda på att jag var gravid

Ja, jag har vitt gegg runt näsan. Jag hade jättemycket eksem där under hela graviditeten så jag använde olika krämer konstant 

Fan, jag skulle koka morötter till puré innan och så lämnade jag dem i en halvtimme eller nåt sånt när de redan hade kokat ett tag. Sen kom jag tillbaks och det luktade lik i hela köket. Då hade morötterna bränt fast i kastrullbottnen! Riktigt illa också. Så jag tog upp alla morötter och skar bort det svarta likluktande gegget och gjorde puré ändå. Majs och morotspuré blev det. Ganska äckligt men det smakade som bebismat och det är väl bra antar jag. Så nu har jag stått och diskat en massa och försökt få bort brända morotsfläckar från skärbrädan bland annat. Sen näe jag skulle mixa så råkade jag självklart hålla stavmixern en halv millimeter för mycket vinklad så att det skvätta morot över halva köksbänken. Så jag har städat hela köket på en halvtimme typ. Nu måste jag sova. Ska upp åtta imorgon, vilket jag tycker är tidigt eftersom pojkarna låter mig sova till tio i vanliga fall. De brukar vakna vid sjutiden och äta, sen somna om direkt så att trötta jag kan sova vidare några timmar. Lyx! Men inte imorgon. Då är det babymassage och sen blir det Ikea. 

Fan vad ful jag var. Men med ett linne över den utspända magen och en då levande Mimmi i famnen blev jag lite gladare. Jag saknar henne.

Jag äslkar att titta på gamla bilder. Mest på mig själv eftersom bilderna oftast hör ihop med minnen. Så jag lägger upp jättemycket gamla bilder på mig själv och kanske lite annat också. Fråga gärna om bilderna om ni vill ifall ni undrar något, själv har jag nära till tårar när jag ser några av bilderna.  Vad man nu skulle undra över en bild? Men kanske när den är tagen, vad jag minns eller hur jag mådde just när den bilden togs. För jag skriver inga kommentarer till bilderna nu.

Och jag måste varna innan ni hoppar på mig: Bilderna är speciella för mig och jag vill visa hur jävligt det ser ut.

Nu måste de bort. Nio kilogram för mycket väger min kropp fortfarande. Imorgon blir det en runda med vagnen. Men alltså, hur gör man? Jag vet inte hur man gör. Jag vet bara hur man hetsbantar. Hur man svälter sig eller hur man kräks upp maten. Men dit vill jag inte igen. Jag dricker ingen läsk eller saft. Visst, jag äter av det jag bakar, men det är verkligen inte mycket. Jag bakar inte för att jag vill äta, utan för att det är roligt att testa nya smaker och färger typ.  Jag äter inte supernyttigt, det vet jag. Men ändå bättre än många andra. Vi har aldrig läsk hemma. Inte heller godis eller kakor (om jag inte har bakat). Vi köper nästan bara mörkt surdegsbröd. Så - vad gör jag för fel? Hur gör man för att gå ner i vikt? Stämmer det att man bara ska gå ner ett halvt kg i veckan? Det låter ju riktigt lite. När jag bantade gick jag ibland ner åtta kg på en vecka. Berätta. Hur gör ni för att få bort graviditetsfettet? Min mage är ju som en degklump och mina lår kunde tillhöra en elefant. Så känns det iallafall! 

Här var jag ganska ätstörd. Riktigt längesen, känns det som. Egentligen är det nog inte så längesen. Notera att mitt hår är supertunt (även om jag har utväxt) och hur stora mina ögon ser ut att vara. Visst, jag var inte jättesmal. Det var jag aldrig. Men jag vägde 15 kg mindre än vad jag gör just nu.

Vi lägger oss i soffan och vilar en stund. Snackar lite om livet i allmänhet. Just chillin'.

Efter att några av er läsare har frågat efter mitt lösenord (som jag inte ger ut) till vissa inlägg så tänkte jag skriva om mitt liv som "knarkare". Alltså, jag har aldrig sett mig som knarkare. Jag var beroende, men enbart i mycket korta perioder. Jag var väldigt feg, jag vågade inte ringa och kolla om det fanns något. Fast ibland gjorde jag det såklart. Men inte så som man tror att det är.

Desperation. Jag var desperat. Jag kunde ligga en hel natt under täcket och bara gråta och längta efter den där drogen. Den där kicken. Men jag bara låg där. Jag skrev väldigt mycket dikter, dagbokstexter och låttexter.

Det började med en överdos av antideppressiva tabletter när jag var femton. Inget farligt, men så dumt. Efter den gången insåg jag att jag inte hade ätit under tiden jag varit "påverkad". Så jag överdoserade igen. Inte för tabletternas effekt, för jag mådde bara illa. Men på grund av illamåendet åt jag ju inte.

Efter ett tag fick jag tag på droger. Hasch. Självklart testade jag. Kände ingen effekt. Tog bara mycket lite. Några månader senare - igen. Kände av det otroligt mycket. Blev kär i ruset. Rökte mycket den sommaren. Älskade livet, levde för dagen.

Flyttade till Hultsfred. Började med andra droger såsom Tramadol, LSD, Subutex, mephedrone, benzo; you name it. Dock inte det tyngsta. Med andra ord varken herion eller amfetamin. Tjacket kom senare. Ungefär ett år senare tror jag, kanske mer. 

När jag tog tjack första gången var det inget speciellt. Det var okej, jag kände inte så mycket. Men det är inte det jag ska berätta om nu, jag skulle ju berätta om mitt liv. Så var det ju.

Jag fastnade och började ta ganska mycket tjack. Dock inte så mycket som man kan tro. Faktiskt. Men ändå så pass ofta att jag i drogfria stunder bara ville försvinna från jorden. För så jobbigt är det att vara drogfri när man en gång har börjat. 

Efter två behandlingshem och många år på Bup låstes jag in. Jag hamnade i Lund. Där var det omöjligt att ta droger. Där fick jag börja med antidepressiva. Och oj vad det funkade! Ingen fysisk effekt, inga biverkningar. Den medicinen använder jag fortfarande. Den medicinen kommer jag bli tvungen att ta i minst ett par år till. Jag började även med antipsykotisk medicin. Mycket låg dos. Hjälpte också. Den har jag däremot inte kvar längre vilket jag är glad för. Men just då hjälpte den mig mycket.

Sen flyttade jag ut i friheten. Nästan. Jag hamnade på familjehem i Osby. Det ligger på gränsen mellan skåne och småland. Jag hatade det. Jag drack i smyg, jag tog cocilana -hostmedicin med morfin. Men efter inte så lång tid slutade jag. Jag kunde inte fortsätta. Jag blev gravid. Då slutade jag även röka. Samma sekund som jag såg strecken på stickan blev jag rökfri. Dock började jag igen efter missfallet. Men jag började inte knarka. 

Jag var bra på att dölja det. Dock inte alla gånger. Många bilder finns inte kvar. Det är lite synd, men de bilderna finns antagligen på bilddagboken som jag använde flitigt under den tiden eftersom jag mest var hemma.

Ni som läser min blogg samt ni som känner mig privat vet att jag idag mår mycket bra och lever ett helt normalt liv. 

Läs även andra bloggares åsikter om droger, behandlingshem, drogfri

Var bara tvungen att skriva ett snabbt inlägg till innan jag lägger mig. Provade ju min baddräkt och såhär ser det ut. Syns det hur jävla liten den är? Men den funkar! Den är väldigt skön, man ser inte hur tjock jag fortfarande är efter graviditeten. Det är en bra baddräkt med andra ord. Vad tycks? Visst passar den färgskalan i min blogg! 

För er som undrar så är denna bilden osann. Jag är inte jätteglad och sprallig såhär på kvällskvisten. Jag ler och kisar med ögonen så gulligt jag förmår enbart för bildens skull.
 

Och så en bonusbild, eller nåt. Såhär sliten och halvdöd ser jag ut just nu när jag är svintrött och vill sova. Alternativt när en bebis skriker, fast då instämmer ju föregående beskrivning också.

Min tanke om bilden: "jag måste göra något åt det jävla håret". 

Här är några av mina Harry Potter-böcker. En av dem har tappat ramen. Jag saknar tiden då jag i princip levde i Harry Potters värld. Det var en fin tid i mitt liv.