Hela tiden går jag och är paranoid - med anledning. Mimmi kan kollapsa vilken sekund som helst och om jag inte för stunden vet att hon lever så vågar jag knappt gå ett steg i tron om att jag ska hitta henne död runt nästa hörn. Vilket också kan inträffa. Leta efter henne gör jag hela tiden fast omedvetet. Sen kommer jag på mig själv och börjar gråta som ett barn. Jag vågar ju inte leta efter henne, vem vet om hon lever nästa gång jag ser henne? Nu lever hon i alla fall, jag hör kattluckan gunga. Men är hon på väg till sitt gömställe hon har hittat för att dö? Vad vet jag. 

Nu sover bebbarna så jag måste också försöka sova så jag får någon som helst sömn i natt. Förra natten var fruktansvärd. Fast de brukar vara rätt lugna så vi får hoppas på det. Godnatt!

Fick förresten oväntat besök av ett ankpar för några dagar sen. Honan gillade visst vår pyttelilla "damm" i form av stor hink i trädgården. Killen står bakom och tittar på.