Förlossningsberättelse - Joel och Samuel 11/4 2011.

Den 11/4 2011 började med att jag försov mig en timme, flög upp ur sängen och skyndade mig till bussen. Hade en tid hos läkaren för hinnsvepning och det kan man ju inte missa! När jag kom in kollade hon livmodertappen och sa att hon får in två fingrar, minst. Åh gud tänkte jag, nu är det nära! Fast sen förstod jag att man kan gå två cm öppen någon vecka eller mer... Blev besviken. I vilket fall svepte hon hinnorna vilket var väldigt obehagligt och man fick en känsla av bajsnödighet blandat med svag mensvärk i magen, haha! Jag pratade med henne lite om igångsättning, när det sulle bli aktuellt osv. Hon svarade inte så specifikt utan gav mig en ny tid tre dagar senare. Jaha tänkte jag, då blir det väl inga bebisar än då...
Samma dag en timme senare hade jag tid hos barnmorskan, en vanlig kontroll bara. Vi pratade lite allmänt och hon tog blodtrycket, vilket var nästan skrämmande högt. Hon sa att nu får du nog lämna ett urinprov också! Så det gjorde jag, äggvitehalten fick inte ens plats på stickan de använde. Jag hade tydligen fått havandeskapsförgiftning. Underbart. Min barnmorska skickade ner mig till förlossningen där de gjorde ctg på barnen. Allt såg fint ut och fort bestämdes det att jag skulle sättas igång. Hjälp! Men jag tänkte att de gör väl det imorgon då.. Men nej. En läkare kom in och kände på livmodertappen, jag var öppen tre centimeter nu. Det beslutades att de skulle ta hål på hinnorna, vilket de gjorde på en gång så allt kom som i en chock. Mamma var med mig, hon jobbar på lasarettet så hon kom efter bara några minuter. När de tog hål på hinnorna sa det splash och allt vatten bokstavligt forsade ur mig utan att jag kunde hålla emot. Kändes riktigt sjukt, men samtidigt häftigt. Det var så nära!
Sen fick jag ligga en timme och vänta in värkar. Ingenting hände. En av personalen stod och förberedde mitt värkstimulerande dropp som jag skulle få. Fick en nål i armen och låg och halvgrät för att jag är så himla nålrädd. Men men. Jag hade fortfarande ctg inkopplat och då hade jag ingen aning om att jag skulle ha det resten av förlossningen också. Droppet kopplades in och ctg-kurvan visade att jag hade värkar, fast jag kände ingenting. Eller ja.. Om jag höll handen på magen så kände jag att den blev hård, men jag hade ju haft sammandragningar sen vecka 24 typ så det var inget konstigt för mig. Klockan var nu fem på eftermiddagen och de hade startat droppen klockan tre ungefär. Läkaren kom in igen för att se om det hade hänt något. Vilket det hade! Jag var nu öppen fem centimeter och jag hade inte känt någonting. Jag var hur glad som helst och hoppades på att det skulle vara lika lätt att trycka ut barnen sen.
En timme senare började jag känna av värkarna svagt, det gjorde ont i höfterna, som mensvärk och för varje tio minuter så blev smärtan lite starkare. Vid sjutiden kände de på mig igen, jag var fortfarade bara öppen fem cm men dock hade bebisens huvud trängt ner betydligt längre. Jag blev förbannad, nu gjuorde det ju riktigt ont! Fem centimeter betyder ju att jag har hälften kvar för fan. Jag bad om lustgas. De första tjugo minuterna med lustgasen var riktigt jobbiga, den funkade ju inte! Men sen fick jag in det och visst, värkarna gjorde lika ont om inte ondare men lustgasen gjorde att jag verkligen kunde slappna av och nästan sova mellan smärtorna. Rekommenderas starkt, ge den ett försök i alla fall!
Såhär fortsatte det, jag plågades och gnällde mest om att jag ville kunna röra på mig, vilket jag knappt kunde på grund av ctg-banden som var spända runt min mage. Fick bara ligga på två sätt - antingen på rygg eller halvt på sidan. Men jag ville ju ändra ställning vid varje värk. Nej då blev barnmorskan sur för att hjärtljuden försvann men det struntade både jag och mamma i just då.
Klockan nio ungefär (minns inte exakt) började det trycka neråt rejält och jag började skrika under värkarna. Sprattlade rejält med benen gjorde jag också, måste sett väldigt dumt ut, haha! Vi larmade efter personal och det tog säkert fem minuter innan någon kom vilket i mitt huvud var som en timme, minst! Men till sist kom någon och mamma berättade det jag hade sagt, att det tryckte. Hon tog det inte så seriöst i mina ögon eftersom hon gick ut för att hämta folk. Vad fan, tänkte jag, här ligger jag och föder barn och hon går ut! In kom läkaren, hon kände på livmodertappen igen och berättade (förvånat) att jag var nio, nästan tio cm öppen och hon sa att om jag ville fick jag krysta fast bebis huvud inte var helt nedsjunket ännu. Men jag visste väl inte hur man krystar så jag låg där och skrek av smärta när det tryckte neråt och kände mig bara dum som inte fattade. Fem minuter senare ungefär kom läkare, undersköterskor och barnmorskor in i rummet. Vet inte hur många det var men folk överallt var det i alla fall. Och jag måste säga att det bara var skönt! Jag kände mig genast rätt så trygg med allt folk. De höll koll, det visste jag ju.
Strax därefter fick jag riktiga krystvärkar, en sån enorm smärta som inte går att beskriva. Det hade jag ingen aning om. I mitt huvud snurrande tankar som: "det är värt den här smärtan..." blandat med "om jag hade vetat detta så hade jag gjort abort!".
Två krystvärkar senare (tror jag) började alla tjata om att de såg huvudet! Mamma tittade och sa att de hade rätt. Jag trodde dem inte, de ville ju bara göra mig pepp inför nästa värk. Men nästa värk kom inte. Mellan två värkar gav jag allt och första tvillingen gav ifrån sig ett högt skrik klockan 21.19 Jag fattade det inte. Nej, för jag var gråtfärdig och ville mest av allt dö, så kändes det! Jag visste ju att jag hade en till där inne som skulle ut. Samma smärta en gång till.
Det är ungefär en kvart mellan barnen och under den kvarten hade jag inte ont alls. Jag var i himlen. En bebis på bröstet och en bebis i mig. Jag var rädd. Men när värkarna väl började igen tog det inte mer än knappt en krystvärk innan nästa var ute klockan 21.34 Han skrek också på en gång. Fantastiskt! Nu kom den delen som jag var mest rädd för innan förlossningen - moderkakan. Jag var livrädd att det skulle ha fastnat något i mig som de var tvugna att operera ut. Men allt gick jättebra. Måste säga att min förlossning var väldigt enkel, bara tre timmar med värkar och av dem tre ungefär en och en halv med kraftiga värkar. Ingen ryggbedövning eller något annat utöverlustgasen och varma handdukar (som inte hjälpte). Jag är stolt måste jag säga!

 

Josefine - 18 år och mamma till Kasper.

23 april 2011 11:50

Åh, vilka fina små killar :) Är verkligen imponerad av att du klarade en förlossning med så pass lite smärtlindring, verkligen! Good girl! Kramar

http://kasperjosefine.blogg.se

Sophie

23 april 2011 15:40

Tack! Måste säga att jag är stolt själv, haha. Gjorde ju fruktansvärt ont på slutet men det gick så himla fort att det inte hade varit värt annan smärtlindring :) Kram.

 

Moa

23 april 2011 19:31

Roligt att läsa, och vad skönt att dte gick så snabbt och bra! :D

 

maja-mamma till Joel

30 april 2011 23:02

åh vilka söta grabbar :) jag har också en liten Joel :)

http://mammasjoel.blogg.se

 

Gelica

11 september 2011 13:05

Vilka fina killar du har.
Jag fick svår havandeskapsförgiftning med min första son.
Är det enäggs el tvåäggstvillingar du fått?
Jag själv är enäggs :)

http://gelicas.bloggplatsen.se

Sophie

11 september 2011 13:36

Jag tror att det är tvåäggs. Är ganska säker :)
Usch, måste varit jobbigt. Jag märkte ju inte av min eftersom de satte igång mig direkt.

 

Gelica

11 september 2011 21:08

Jag märkte inte av min Havandeskapsförgiftning heller så jag blev akutinlagd dagen efter.
Sen tog det 5 dagar innan de satte igång mig för då vågade de inte vänta längre pga min kropp som inte alls mådde bra.
Så under mina andra graviditet var min största oro att bli sjuk igen.
Känns konstigt att jag varit så dålig som läkarna säger att jag varit men ändå inte känt av det :/

Skall iaf bli kul att följa din blogg. Dina grabbar kommer ha så kul ihop. Att ha en tvilling är riktigt kul och häftigt :)

http://gelicas.bloggplatsen.se

Sophie

11 september 2011 21:38

Låter inte kul alls! Hade du några andra svårigheter under graviditeten? Jag hade ju hepatos och karpaltunnelsyndrom. Hepatosen var fruktansvärd. Jag blödde ut-och invändigt nästan helatiden pga allt kliande. Fick tre olika mediciner bara mot detta.

Ja, kommer bli så spännande när de börjar krypa och gå!

 

Gelica

12 september 2011 19:16

Jag hade lite foglossning och sammandragningar men inget som var jobbigt el påverkade. Det ända jobbiga var mitt illamånde som jag hade fram till V 30. Spydde aldrig men det fanns där hela tiden.

Men när man ser de små liven så är det värt allt det jobbiga :)

Hepatosen har jag aldrig hört talas om. Låter hemskt att ha haft det :(

http://gelicas.bloggplatsen.se

Sophie

12 september 2011 20:59

Ja, absolut är det värt allt!
Det var fruktansvärt, låter inte så jobbigt med "bara lite kliande" men usch, att inte få sova riktigt på flera veckor pga kliande är inte kul.

 

BM

18 september 2011 23:23

Vilken tjej du är!!!!! Underbara bebisar och fantastisk mamma. All cred till dig.
Kram BM

http://alkoholberoende.blogspot.com

Sophie

18 september 2011 23:31

Tack! Vilken bra blogg du har. Hoppas det fortsätter att gå bra för dig!

 

Chilla

22 september 2011 22:01

Vilka godingar :D

Sophie

22 september 2011 22:11

Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I helgen var jag och mina snart fyraåriga tvillingar på besök hos en äldre släkting. Barnen var upptagna med att leka tillsammans med en bebisdocka de hade hittat. Jag och släktingen satt bredvid och pratade om annat. Nämnas bör att dockan var iklädd...

I en grupp på Facebook pratades det om att någon var bra på att teckna något. Man fick, om man ville, visa upp vad man själv är bra på att teckna/måla. När jag var sisådär 14-17 tecknade jag ansikten till och från. Mest mitt egna eftersom det var enk...

Idag har det åter igen varit kaos-stökigt. Vid tolvtiden gick vi ut för att köpa sallad på Ica (salladsbaren) och ta med till sjön för att avnjuta tillsammans. När jag rusade runt på gården här ute för att fånga in barnen så tänkte jag på att vi bara...

Jag behöver faktiskt en del alldeles för dyra saker. Ja. Behöver. Vill ha, ja. Men på riktigt så BEHÖVER jag dessa saker. Här kommer en liten lista med förklaringar. - En ny soffa. Typ tresits. Den jag har nu är skitsnygg. Problemet är att den är...

Måste klä barnen. Klockan är snart ett. Har ätit frukost och lunch, javisst. Alltid något. Har dammsugit två gånger fast jag egentligen måste plocka undan massor först. Första gången dammsög jag pga.. Det har jag redan glömt. Varför dammsög jag? Just...