Har inte lagt upp nån bild på killarna på ett tag nu. Hittar inte laddaren till systemkameran och mamma har inte lagt in några bilder från sin kompaktkamera på länge. Men men, måste hitta laddaren för jag vill verkligen ha lite fina bilder från bebistiden! 

Idag har jag varit själv hela dagen och kommer vara det fram till imorgon eftermiddag. men det har gått superbra! De har varit så snälla som aldrig förr (förutom det hemska med Samuel då). Jag har varit ute och gått en långrunda och jag har lagat mat till mig själv och kollat på en film. Ammat dem och matat med flaska. Skrikit lite har de såklart gjort, men verkligen inte mycket alls. När båda har varit ledsna samtidigt har jag kunnat dubbelamma utan problem. Både Samuel och Joel har legat i babygymet och lekt medans jag har ammat den andre. Så himla roligt nu när de börjar leka lite mer, tycka att saker som rör på sig är spännande. Skitgulligt! Visste inte att man kunde älska någon så mycket, och ännu mindre att man kunde älska två på samma gång precis lika mycket! Nu ska jag försöka sova någon timme innan de vaknar igen och vill äta. Godnatt!

Gammal bild på Joel. Haha, lyckades fota mitt i en kräkning!

Idag höll mitt hjärta på att stanna. Jag satt i soffan och ammade Joel. Samuel låg i vaggan och sov ungefär två meter bort. Jag hörde honom kräkas men gick inte dit eftersom jag ju var upptagen med Joel. En halv minut senare såg jag Samuels armar flaxa omkrink, i några sekunder tänkte jag att så brukar han ju göra - bebisar gör så. Men ytterligare några sekunder senare börjar vaggan att gunga och Samuel rullar över till andar sidan av vaggans gungande. Med sina viftande rörelser hade han fått vaggan i gung liksom. Jag förstod att något var fel och lade snabbt som fan ifrån mig Joel som fortsatte att suga i luften, haha... Tog upp Samuel och såg att han hade spya över hela ansiktet och att han var alldeles röd, tårarna rann och stora salivbubblor kom ut ur hans mun. Hans ögon var kolsvarta och han kisade samtidigt som han fäste blicken i mig. Han skrek inte, han kunde inte skrika. Riktigt läskigt! Jag var så nära att skaka om honom, men vet att man absolut inte ska skaka en bebis så istället slog jag honom på rumpan för att få honom att spy/rapa. Det fungerade inte så jag började istället att slå honom på ryggen, hårdare och hårdare för varje slag. Då började han låta lite, men bara lite. Fortfarande mörkröd på hela kroppen. Sen började han ta några små andetag, fast fortfarande märktes det att luftvägarna var ganska igentäppta. Han fick luft var tredje sekund ungefär, vilket är väldigt lite med tanke på hur snabbt bebisar andas. Ja, i vilket fall så började han skrika riktigt till slut, kanske en och en halv minut efter att jag tagit upp honom. Fy fan vad rädd jag var, har nog aldrig tidigare varit så rädd!