Jag förstår inte, på Risinge grät jag ALDRIG. Det var som en osynlig mur som tog bort alla tårar eller något. När jag är utanför risinge gråter jag flera gånger om dagen. Jag fattar inte vad som händer med mig.

Och jag fattar inte att mina föräldrar fortfarande bryr sig om mig, det förstör bara för alla. De närmsta tre veckorna ska jag alltså sitta inne vid en dator och blogga konstant, typ.

Nu ska jag in till stan och träffa pojken, fast jag hade bestämt mig för att aldrig mer prata med honom. Jag sviker mig själv och alla andra. As usual.

Dessutom sviker alla mig också.