Jag kom just på en sak. Den enda människan jag faktiskt känner är pojken. Eller, den enda personen som känner mig också för del delen. Alla andra är bara ytliga. Alla vet liksom vem jag är och jag tror att de flesta tycker att jag är trevlig och sådär. Men när det kommer till att umgås med folk så har jag ingen förutom pojken. Nu är det fredag, och det är mer än två dagar tills skolan börjar igen. Jag har ingenting att göra de här dagarna, ingen att umgås med, ingenting. Jag hatar, hatar, hatar det.