Japp, det blir bloggande hela dagarna verkar det som. Kan inte ringa någon förutom mina föräldrar, och det vill jag inte. Det är så jävla jobbigt att inte få röka på natten. Istället ligger jag och gråter över mina egna tankar. Allt har blivit så meningslöst, även om jag får gå ut själv om tre veckor.

Jag kommer väl ändå fortsätta att förstöra mig med drogerna.

Jag skulle åka med en personal och äta glass förut, men jag tänkte "varför ska jag äta, när jag ändå ska försvinna härifrån snart?". Vart kommer de tankarna ifrån egentligen? Men jag åkte faktiskt och åt glass. Så nu börjar magen titta fram. Ha-ha..... Äsch, where did the happy days disappear?

Jag tror att alla som skriver dagbok skriver till någon annan än sig själv. Man skriver sina hemligheter som man egentligen vill berätta för hela världen, inte minst för dem man tycker om mest, men man vågar inte. Så är det för mig. Jag bloggar för att jag vill att vissa personer (och ibland hela världen) ska veta. Varför vet jag själv inte, men det är väl något som liknar bekräftelse eller egoism, haha. Ibland skriver jag bara till en speciell person och ibland skriver jag till alla. Det händer också att jag bara skriver till mig själv, men det är inte ofta. Det här inlägget till exempel, det är till någon.

Jag skulle aldrig i livet våga stå framför någon och berätta allt det här som jag har skrivit i min blogg eller i min dagbok. Så istället sitter jag och skriver och hoppas på att någon läser och kommenterar. Oftast hoppas jag att en viss person läser och kommenterar. Det är såklart inte alltid samma person jag skriver till. Det skulle ju bli tråkigt att läsa för dem som inte känner mig. Lite patetiskt också. Men sen är jag ju patetisk för det mesta.

Jag skriver inte heller allt på den här bloggen (men nästan). Sjuka tankar och sånt. Jag skulle vilja, men där går gränsen för mitt mod.

Jag sitter äntligen vid en dator, fick min inloggning idag.

Jag fattar inte hur jag ska klara mig här. De har en godisskål framme och de har oboy och vitt bröd på frukosten och kvällsfikat. Igår på Liseberg gav de oss kexchoklad som "mellanmål" !? Är de sjuka eller? Fast jag är rätt blandad här också. Jag tycker inte att man måste äta svart bröd och bruna spaghetti för att kallas frisk, vilket andra verkar tycka.. Men samtidigt är det riktigt äckligt att man faktiskt SKA äta onyttigt här. Utan att skämmas!

 De ger oss också godnattkramar på kvällen. Hur fan tror någon att jag ska klara det här? Det är ju äckligt. Sen är jag rädd att det här är slutet, för jag mår fan inte okej någonstans och nu när alla är sådär trevliga och låtsas att jag är normal går det fan inte att snacka om det heller. Inte med någon. Jag vill inte be om hjälp för jag vet inte vad jag behöver hjälp med. Jo, att överleva. Men det kan ingen hjälpa mig med. Inte ens jag kan det längre. Åt helvete?