"Jag tror att en hetsätning kan vara hur lite som helst och hur mycket som helst. Ett äpple eller tjugo. En ostmacka eller hundra. Nej, jag skojar inte.
Jag kan inte säga hur mycket en hetsätning är, men jag vet en sak. Den är aldrig tillräckligt stor.
Aldrig tillräckligt stor för att mätta mig, lugna mig.

Inte ens hundra ostmackor kan göra det. Inte ens tusen. Inte en enda ostmacka heller för den delen.
För det är ju bara mackor, kanelbullar och äpplen. Det är bara mat. Det är inte en kram, inte en klapp på axeln, inte ett telefonsamtal med en vän, en sovmorgon eller en kopp te med mig själv, inte gråt eller ilska eller något annat av allt det man kan behöva men av någon anledning inte tar sig.

För mig har det fungerat bra att ersätta det där. Tills nu, och nu vet jag inte längre vad som egentligen funkar. Jag vet bara att maten inte gör det. Mat är inte kramar. Det är bara kramar som är kramar.
Det är därför hundra ostmackor alltid är för lite."

"Att vad som än händer måste man säga ja.
Våga våga våga. Orka våga. Vilja våga.
Och när man väl vågat - vad det än är - och står där med ord som knyter sig i halsen och kommer ut helt fel, ja då spelar det egentligen ingen roll.
För man kommer inte ligga i en säng och tänka att hela livet flyger förbi utan att man själv får vara med."