Hör du mig skratta, hör du mig le
Tro inte, att jag mår bättre för det.

Ser du mig växa, se rundare ut
Tro inte bara, min ångest är slut.

För allting finns kvar, min ilska och gråt
Det kan inte kilona göra något åt.

Jag undrar alltmera, varför jag finns till
När leva är det sista jag vill.

Men trots alla lögner, kämpar jag på
Jag är inte dum, det måste ju gå.

Jag har bra betyg, är intelligent
Har bara efter smärta känt.

Fast här finns ej, någon lycka för mig
I så fall skulle det vara, sann kärlek från dig.

Jag kom inte in på musik/estet. Jag ska gå film & tv istället. Jag vill inte gå film & tv. jag var ju så himla glad att få börja på musik, jag var helt säker på att jag skulle komma in. Stod som sjätte reserv. VAD SKA JAG GÖRA? jag har INGENTING att leva för, att se fram emot längre. Ingenting. Jag vill inte gå den jävla linjen, hur ska jag kunna sköta skolan då? Jag som var så himla pepp på att lyckas sköta den här första terminen fullt ut nu och bli duktig på trummor. Nu vill jag inte det längre. Det är bara helt meningslöst igen. FAAN!!!!

Jag hatar allt som har med mat att göra. Det kanske är en av anledningarna till att jag hatar mina föräldrar så sjukt mycket. jag bara hatar allt. Folk som tigger cigg helatiden. Folk som säger att alla är falska och sen är precis lika falska själva. Jag hatar personalen på mitt nya hem inte kopplar att man mår dåligt då och då. Dom tycker att det har gått bra för mig den första veckan här. Ja, vad fan har jag gjort? Suttit vid en dator och ibland har jag åkt någonstans och ätit glass. Gud så duktig jag har varit! Eller inte.

Jag läser en blogg om en tjej med anorexi. Helvete, jag bestämde mig för att nu, nu ska jag klara det här. Inte äta någonting. Men precis när jag har tänkt den tanken är det middag, jag misslyckas igen. Men nu ska jag inte äta något mer idag. Även om jag inte kommer sova på hela natten. Det skiter jag i. Idag har jag ätit tillräckligt, oja. JAG HATAR MIG SJÄLV.

Dessutom borde jag lägga upp lite fler bilder här, blir nog rätt så tråkigt att läsa utan bilder.

Kan inte vara här. Måste bort. Nu. Hjälp, jag orkar inte.

"Jag tror att en hetsätning kan vara hur lite som helst och hur mycket som helst. Ett äpple eller tjugo. En ostmacka eller hundra. Nej, jag skojar inte.
Jag kan inte säga hur mycket en hetsätning är, men jag vet en sak. Den är aldrig tillräckligt stor.
Aldrig tillräckligt stor för att mätta mig, lugna mig.

Inte ens hundra ostmackor kan göra det. Inte ens tusen. Inte en enda ostmacka heller för den delen.
För det är ju bara mackor, kanelbullar och äpplen. Det är bara mat. Det är inte en kram, inte en klapp på axeln, inte ett telefonsamtal med en vän, en sovmorgon eller en kopp te med mig själv, inte gråt eller ilska eller något annat av allt det man kan behöva men av någon anledning inte tar sig.

För mig har det fungerat bra att ersätta det där. Tills nu, och nu vet jag inte längre vad som egentligen funkar. Jag vet bara att maten inte gör det. Mat är inte kramar. Det är bara kramar som är kramar.
Det är därför hundra ostmackor alltid är för lite."

"Att vad som än händer måste man säga ja.
Våga våga våga. Orka våga. Vilja våga.
Och när man väl vågat - vad det än är - och står där med ord som knyter sig i halsen och kommer ut helt fel, ja då spelar det egentligen ingen roll.
För man kommer inte ligga i en säng och tänka att hela livet flyger förbi utan att man själv får vara med."

Idag har allt varit åt helvete. Det mesta iallafall. Vi åkte till Gränna direkt efter frukosten och köpte galet mycket polkagrisar och brända mandlar. En tjock gubbe som jobbar här åkte och köpte glass till oss igår, idag tog han oss till Gränna och efteråt åt vi pizza. Bara för att han är tjock och vill äta onyttig mat! Får panik.

Och mitt band, Case of Emergency, har fått nåt arbete om att vi ska göra en ballad till en Michael Jacksson minnes-grej. Jag får inte vara med och spela, förrän om två veckor. Deadline är om tre veckor. Fixar vi det skitbra så hörde jag rykten om att spela i London. Det låter ju helsjukt. Så nu måste jag övertala personalen om att få börja repa imorgon.

Igår träffade jag pojken, han kom och kramade mig på stan. Jag stod med personalen vid Rix Fm scenen och plötsligt säger de att jag inte får träffa honom. FAN VAD SUR JAG BLEV. Är. Det här stället är fan värre än hemma. Jag vill träffa honom. Jag vill få en chans att sluta med drogerna. Men de vill inte ge mig den chansen. Fast om två veckor kan jag ju träffa honom hur mycket jag vill.

HELVETEEEE vad tråkigt liv man har på det här stället. Går hos en terapeut-människa som INTE har tystnadsplikt också. Måste börja på Bup igen. Har ingen att prata med.