Jag läste nyss om att folk låter sina barn (små barn) se på tv. Vad tycker ni om det? När ska man låta sitt barn se på tv, tycker du?

Själv tycker jag att det är dumt att låta barnet titta, och jag har två som jag måste passa. Många har nog tv'n som hjälp när de själv inte orkar passa upp på barnet. Det förstår jag. Jag vill också ha lugn och ro ibland just när jag inte kan få lugnet. Men ändå låter jag dem inte se på tv. Fast jag vet att de skulle lugna sig av det.

Visst, självklart har de sneglat av nyfikenhet när jag tittade och ammade. Men det är en annan sak. Nu för tiden tittar jag väl på tv en gång i veckan, högst. Det är när barnen har lagt sig eller vid få tillfällen när det är pissväder ute och barnen ligger i babygymet. 

Jag accepterar vad andra låter sina barn göra, så länge man ser en mening med det. De flesta som ser på tv blir inte alls så kreativa senare i livet som barn som inte fått se på tv. För då får man ju allt serverat. Man behöver inte komma på egna saker, man kan bara titta och slipper anstränga sig och tänka. Förstår ni min poäng?

När jag var liten hade vi inte ens tv, mina föräldrar hade inte råd. Senare, när jag var lite större men fortfarande liten, kanske runt två-tre år, då hade vi en liten tv i ett skåp. När jag var tre tittade jag en halvtimme varje kväll på Bolibompa. Det minns jag. Men inte innan dess. Jag tror att det har gjort väldigt mycket för mig och den jag är. Jag har aldrig sett en Disneyfilm under min barndom. Inte förrän jag var kanske sju-åtta år och knappt då. Folk brukar skratta av förvåning när jag säger det. Än har jag inte sett hela lejonkungen eller ariel. 

Bild tagen från Aftonbladet

"Android och iPhone-app under oktober
Många har efterfrågat en Bloggplatsen-app för att enklare kunna blogga från sin mobil. Vi är i slutskedet av utvecklingen av vår app och kommer lansera den både för Android och iPhone-telefoner under oktober."

Så-underbart! Har flera gånger övervägt om jag inte skulle byta hemsida endast på grund av att det inte finns någon app som passar bloggplatsen. Men nu kommer den ju snart. Räkna med fler inlägg!

Joel och Samuel hade sångstund med sin mormor tidigare ikväll. Samuel är den trötta pojken i babysittern. Joel är den pigga pojken i bumbon.

Idag ahr jag varit en sund i stan och tittat runt lite. Bland annat ätit en jättegod vegetarisk  soppa med supergott surdegsbröd på palladium i Växjö. 

Jag köpte tre par mysbyxor till barnen och två pyjamasar. Verkligen behövligt!

Sen tittade jag lite på Panduro eftersom jag har hört rykten om att det ska finnas bakgrejer där. Och visst fan fanns det det! En hel liten hylla med massa saker. Marsipan och sugarpaste i massa olika färger, samt helvit och med chokladsmak. Massa pastafärger och vanliga hushållsfärger. Jag köpte en gul och en svart pastafärg samt sex stycken muffinsformar i silikon. Nu vill jag bara baka något. Men idag hinner jag nog inte det, får bli imorgon! Kanske att jag sätter mig och pysslar lite med sockerpasta ikväll och gör något.

Låt oss snacka lite musik. Vilket band eller vilken artist är er favorit? Eller ska jag kanske säga vilka? Känns som att det borde vara omöjligt att ha bara en enda favorit. 

Jag har precis tittat klart på "2 steg från Håkan". En dokumentär om Håkan Hellström och hans fans. En ganska så bra film, men såna dokumentärer brukar oftast inte vara så mycket för världen. Det bästa med den var nog att man fick lära känna honom lite bättre som person. Men även det har man väl fått genom att lyssna på musiken. Annars handlade det mest om hans "största" fan. Hon var väldigt stalker-ig. Visst, det är otroligt roligt att gå på konserter med sin idol. Men man behöver inte försöka efterlikna honom. Det känns överdrivet. Men men. 

Mina favoritlåtar med Håkan är för tillfället "vid protesfabrikens stängsel", "jag vet vilken dy hon varit i", "du är snart där", "uppsnärjd i det blå". Alltså, listan är lång. Det här är bara några. Alla förutom "uppsnärjd i det blå" kommer från hans senaste album 2 steg från paradise. Låten Uppsnärjd i det blå betyder otroligt mycket för mig eftersom den stämmer in till hundra procent på mitt tidigare liv med droger och personen som fanns i mitt liv då. 

”Dom måste lära sig gå”, det är vad folk säger när det är vi två. 
Vi måste härifrån, den här stan drar ner oss till botten av ån. 

Eva, jag hänger mig för kärleken. 
"Var inte så högtidlig, du med din dramatik och stesolid" 
Men en dag kommer jag och du, verkligen bli gamla. 
Men jag älskar dig nu. 
Jag har aldrig sett nån så, uppsnärjd i det blå. 
Men Eva, Eva. 
Eva, Eva. 
Vi måste börja leva.