Inatt ramlade Joel ner från min säng och slog sig. Först gick han att trösta ganska fort, han åt vällingen och var lugn som han brukar vara. Men efter ett tag, kanske tjugo minuter efter fallet, började han skrika igen. Panikartat. Han skrek som på repeat. Det enda jag tänkte var att det stämmer inte, något är fel. Jag väckte mamma som kom direkt. Hon tog honom så att jag kunde ta hand om och lugna Samuel som också hade vaknat av skrikandet. Han somnade snabbt igen.

I mer än en timme satt jag och mamma med Joel. Mest mamma. Jag värmde till vällingen, gjorde en värmflaska och var allmänt ledsen och omskakad. När vi till sist fått Joel riktigt lugn och försiktigt lagt ner honom i min säng så var det väl helt okej. Han vaknade till då och då och skrek av rädsla antog jag. Vi klev upp vid tio på förmiddagen. Men Joel hade fortfarande inte lugnat sig. Det verkade som att han hade jätteont i sin vänstra arm, så jag ringde mamma på jobbet. Hon är narkossköterska så lite vet hon ju. Hon åkte hem och hämtade oss och sen åkte vi till akuten. Där kollade de på Joels arm och sa att han skulle röntgas. Då gick mamma tillbaks till jobbet. Där stod jag ensam med en liten och orolig Joel och dessutom en liten och glad Samuel som gillade dagens utflykt. Inte det lättaste. Hur som helst. På röntgenavdelningen fick jag och Joel vara själva i ett rum. Joel liggandes med bar överkropp på ett slags bord och jag ståendes bredvid, hållandes i hans lilla onda arm, iklädd ett tugnt förkläde som skulle förhindra strålningen eller något. Samuel fick inte vara med i det rummet så en sköterska tog honom och hade honom i rummet intill där de andra satt och tittade ut på oss. Så där satt lilla Samuel i hennes knä och tittade på oss genom ett stort fönster. Haha!

Allt gixk bra till sist och det visade sig att Joel har fått en spricka i nyckelbenet. Tillräckligt liten för att kroppen ska kunna ta hand om den själv och läka benet. Joel kommer få alveedon i ett par dygn framöver och man kan inte leka hysteriskt med honom i någon vecka. Min lilla bebis. <3

I övrigt har det inte hänt så mycket idag. Samuel har blivit förstoppad så han skriker jättemycket varje gång han bajsar. Får hitta på någon laxerande kur åt honom imorgon.

Japp, nu har det värsta hänt alltså. Joel ramlade ur min säng. Jag hade satt honom där inatt när jag skulle gå och stänga sovrumsdörren, det tar väl ungefär fem sekunder att gå dit och stänga och tillbaks. Så jag satte honom långt in på sängen som jag brukar göra så att han, om han välter, inte slår i något eller ramlar ner på golvet. Trodde jag. Han välte, han rullade några varv och rullade vidare rätt ner på golvet. Han skrek lite, jag lyckades trösta honom och mata honom med vällingen jag nyss hade gjort. Sen när han hade ätit klart började han skrika igen. Han skrek jättekonstigt, som på repeat. Jag väckte mamma, som efter mer än en timmes skrikande lyckades lugna honom. Han sov i min säng (innerst) hela natten, han vaknade ibland och skrek, men bara en sekund åt gången typ, jag lyckades lugna honom direkt varje gång. 

Idag är han ganska normal, han skrattar och sådär. Men man får inte lyfta honom normalt, då skriker han som fan. När han skulle sträcka sig efter något började han skrika. Hur som helst så är det armen eller axeln som han har ont i har jag märkt. Så nu har jag pratat med mamma som ska komma hem och hämta oss för att ta oss till barnakuten och visa upp Joel. Usch. Fan vad dåligt jag mår nu. Men armen verkar inte vara ur led, han har bara väldigt ont i den. Men det är möjligt att de måste röntga honom ändå. Min lilla bebis. Nu ska jag mata dem och packa ihop lite blöjor och så. Skriver mer senare.